Hon bor visst på sin brors gård, i en stuga som han äger. Jag begriper inte hur hon stått ut i alla år, med den snåljåpen. Han brås på sin far. Gammelgubben var så snål, att han vägrade borsta tänderna till natten. Hans argument var, att inga matrester skulle ner i avloppet innan de passerat kroppen. Så han låg och sög på tänderna, som mot slutet bara var några vassa stumpar, natten igenom. Sen dog han av blodförgiftning. Han hade svalt en av stumparna under sömnen och den hade orsakat ett sår nånstans inne i skrumpkroppen.

Åke, som gubben hennes heter, är också snål om maten. Och hans värsta tid är kring jul. De brukar bjuda släkten på julbord och då är stressfaktorn hög. Han står över axeln på Frida och manar: ”Skär tunt! Håll igen! Det räcker!” Sedan, när man sitter vid bordet, får Frida lovord för den goda maten och naturligtvis vill man ta en vända till. Men då har Åke varit framme och plockat bort och ställt undan, så det nästan bara är sill och potatis kvar. För sill är något som Åke avskyr. Ändå sitter han vid bordet och skroderar att ”får jag bara sill och potatis, så är jag belåten ända in i evigheten!” 

Men så kom ju pandemin och i julas fick man inte vara flera än åtta kring bordet. Bara det var en stor framgång för Åke. Dessutom skulle de bara bli sju stycken: Sonen och hans familj, varav två mycket matfriska tonåringar och så Fridas bror. En tråkig och alltför glupsk karl, om man frågar Åke. Som Frida hade längtat till den där middagen! Äntligen skulle familjen samlas! Då fick Åke en snilleblixt: Han införde att alla skulle ha munskydd på sig, också vid middagen. Där satt folk och trälade med att få in köttbullar, frestelse, skinka och allt annat gott, så resterna hängde kring den där skyddslappen de hade för gapet. Gammelgubben hade fått hjärtsnörp av bara synen. Frida sa inget, men gick ut i köket och fällde en tår över svampomeletten. Men Åke sken som en sol. ”Julen kanske inte varar ända till påska, men vår julmat räcker i alla fall gott och väl förbi tjugondedag Knut,” flinade han när kalaset var över.

Jag tror den julmiddagen blev droppen för Frida. Men hon bet ihop och bidade sin tid. Och den kom. Snart infördes den där maxgränsen för hur många man fick vara i en lokal. Då hade hon redan i smyg packat ner sina tillhörigheter. En kväll, när Åke skulle lägga sig, möttes han av en låst dörr till sovrummet med en skylt, där det stod att läsa: ”I denna lokal får endast en person vistas samtidigt. Och det är inte du!” Han fick gott lägga sig i vardagsrummet. Men när morgonen grydde var Frida redan borta, liksom katten, hushållsassistenten och alla viktiga köksattiraljer. Hon hade klivit ut genom sovrumsfönstret. Sven bort i Busk har berättat allt. Det var honom som hon anlitade att köra flyttlasset till nya hemmet någon kilometer bort. 

Men det bästa av allt är, att när Åke öppnade kylskåpet för sin frukost, fanns där varken ägg, ost eller smör. Inte ens en droppe mjölk till gröten. Hyllorna var proppfulla med sillburkar! Och bara en sort, den värsta han vet: Honungssill med gräddfil och hjortron. På lördag har visst Frida bjudit familjen till rejält smörgåsbord utomhus. Hon tog med all mat som låg i frys och kyl. Enligt Sven lär hon ha sagt att hon hoppas att vinden går åt Åkes håll. I så fall lär han känna av matångorna så snålvattnet rinner som en vårflod!”