Jag tycker generellt inte om att klä upp mig. Ja alltså, jag gör ju det när det väl behövs men själva tanken bakom det hela kan kännas lite krystad. Som vid stora fester exempelvis då det mer eller mindre krävs att samtliga ska vara ”finklädda”. Då är det nämligen extra jobbigt; tvättrådslappen skaver i nacken, byxorna känns stela och skorna klämmer olyckligt mycket. 

För inte så länge sedan sa en kompis till mig: ”Andreas, du klär dig som en norsk skogshuggare! Har du inga normala kläder eller?” Hon syftade givetvis på att jag uteslutande klär mig i kolossalt funktionella kläder; vindjackor, kraftiga flanellskjortor, skaljackor, en så kallad shemagh, vattenavvisande byxor med förstärkta sömmar samt vandringskängor. Hela kreationen avslutas nästan alltid någon form av huvudbonad såsom keps eller mössa. Jag lever nämligen efter principen att om jag ska vistas utomhus kan jag plötsligt drabbas av åska, ösregn, snö samt drivis och då vill jag helt enkelt vara förberedd på det värsta. Det mesta av min garderob går dessutom i antingen sandfärgade, gröna och grå nyanser. Lagom tråkigt så där.

Jag tillhör dessutom inte personerna som nyttjar mjukiskläder. Det ska faktiskt mycket till om jag ens ska titta åt ett par mjukisbyxor! Om jag ska vara ärlig händer det bara vid ett tillfälle och det är när jag är sjuk, vilket inte händer så ofta. Däremot har jag en uppsättning ”hemmajeans”; plagg som jag favoriserar när jag är befinner mig i hemmets trygga härd och pysslar med musikproduktion eller något annat kul. Det är möjligt att du nu tycker att just jeans låter väldigt märkligt men det finns faktiskt inget som är så skönt att dra på sig som ett par väl använda jeans när jag kommit hem från jobbet och vill koppla av.

Men som sagt; det här med att klä upp sig känns så oerhört krystat och jag känner mig väldigt sällan bekväm. Snarare tvärtom! Dock ska jag erkänna att jag kan känna mig ”fin” om jag klär upp mig men det är ett väldigt sjå innan jag hittar en klädkombo som jag dels ser bra ut i och dels känns bekväm i. Det ena ger inte alltid det andra och jag känner mig lika komfortabel som när man skulle ta skolfoto; finaste tröjan och ett påklistrat, nervöst leende. Dock händer det att jag klär upp mig men det händer bara när (eller om) jag måste vistas bland och interagera med folk. Som på fotot här intill exempelvis. Titta noga för det hör verkligen inte till vanligheterna att jag drar på mig ett par chinos, pullover och dessutom försöker se avslappnad ut.