Som småbarnsförälder förstår jag hur värdefull tiden är och hur fort den rinner ifrån en. Ena stunden ropade jag hejarramsor för att mina minimänniskor skulle ta sina första steg. Sedan råkade jag blinka och helt plötsligt sprang jag efter dem med pannan blank av svett och skrek STANNA för hundrasjuttioelfte gången den dagen.
Jag minns den obeskrivliga känslan när min förstfödda sa mamma för första gången. Sedan råkade jag knäppa med fingrarna och nu hör jag ”mamma” så många gånger per dag att det förmodligen börjar bildas skavsår i mina hörselgångar. Jag vill stanna tiden – samtidigt som det är en fröjd att se dem växa och utvecklas. Men vetskapen om att de aldrig kommer vara så små igen, som de är just nu, ger mig panik.
Visst är det frustrerande att ha ett barn i famnen och ett runt benet när jag samtidigt försöker laga mat. Visst skulle det kännas som en vinst om barnen började sova hela nätter i sina egna sängar på sina rum. Visst vore det skönt att i alla fall någon gång få gå på toaletten ifred. I dessa lägen kan jag tänka att mycket kommer bli enklare när de är några år äldre. Samtidigt kan jag inte förlika mig med tanken på att någon natt kommer vara den sista då jag hör små barnfötter tassa in i sovrummet. Och även om jag ofta får sova på sidan, halvt hängandes över sängkanten, kommer jag definitivt sakna att känna den lilla handen som lägger sig på axeln och de små lugnande andetagen i örat. Någon dag kommer de sluta sträcka upp sina armar mot mig och jag kommer aldrig mer bära dem i min famn.
Sista toalettbesöket med sällskap ser jag dock fram emot, men annars är det skrämmande tankar. Tankar som får mig att vilja fånga dagen, ta vara på tiden och leva i nuet ännu mer. Men hur gör man? Hur tar jag vara på dessa händelser, som så småningom bara kommer vara minnen?
Folk tatuerar in sådana här uttryck på sina kroppar. Hänger upp tavlor med dem på väggarna. Säger dem till varandra dagligen. Ändå finns det ingen guide någonstans som berättar hur man ska förverkliga dem. Hur som helst finns det en sanning i dessa ordspråk och det skrämmer mig. Jag är mest rädd för att jag kommer titta tillbaka på den här tiden och känna att jag inte uppskattade den tillräckligt.