Alla föräldrar vill så klart ge omsorg och uppmuntran till sina barn. Och balansen är svår, det kan lätt bli ”för möet eller för lite” bland curlingföräldrarna, skriver krönikören.
Jag hör från många småbarns- och tonårsföräldrar att det är en tuff roll idag. Vi lever i ett samhälle som är så inriktat på individens självförverkligande och på att vara en ”bra” förälder att det ibland går överstyr med kraven på sig själv. Och samhället ger inte tillräckligt stöd till föräldraskap.
Långa köer till BUP, stora grupper på förskolan, bristfälliga resurser i skolan. När jag växte upp var det åt andra hållet med föräldrarollen. Det var inte mycket vuxenkoll på mina läxor, fritidsintressen eller lekar. Man överlät det på lärarna, föreningsledarna och på oss barn själva.
När jag blev förälder var det mer självklart att hjälpa barnen med skolarbete. Däremot fick de i stort sköta sina fritidsintressen själva. De cyklade till skolan och till träningen. Lekte själva tillsammans med andra, mycket utomhus. Föräldrarna i radhusområdet tog gemensamt ansvar för varandras barn. Man kunde säga till eller ingripa om något hände.
Alla föräldrar vill så klart ge omsorg och uppmuntran till sina barn. Och balansen är svår, det kan lätt bli ”för möet eller för lite”. För lite uppmuntran ger kanske föräldern som själv mår så dåligt att hen inte orkar. Eller föräldern som har eget bagage med sig som försvårar att se barnets behov. Eller föräldern som tror att det är omsorg när det istället är rädsla eller skam över barnets beteenden som styr reaktionen. Tuffa sociala och ekonomiska förutsättningar kan innebära för mycket jobb eller inget jobb och därmed stress hos föräldern vilket drabbar barnen.
Men för ”möet” uppmärksamhet då…? Är det möjligt att ge barn för mycket omsorg? Här kommer min dotters erfarenheter från ett välbärgat medelklassområde in. Ett bostadsområde med många aktiviteter för barn, vilket ju är bra. Och dessutom, som någon uttryckte det, med landets största idrottsgren bland föräldrarna: curling.
Den allmänna normen i området är den att föräldrar ska se till att barnet är aktivt i idrottsaktiviteter. Tränar barnet inomhusfotboll förväntas en bra förälder skjutsa och delta vid sidlinjen med att peppa sitt barn. En del föräldrar går in så mycket i rollen som coach att det blir knas. Jag hörde om en pappa som är barnfotbollstränare på en annan ort att han är på väg att lägga av på grund av alla ”jobbiga” föräldrar som har synpunkter på allt. ”Jag vill att mitt barn ska spela i anfallet, annars går vi till en annan förening.”
Och vuxenansvar idag består väldigt mycket av det individualistiska fokuset på sitt eget barn. Man ska ge barnet rätt skola, rätt träning, rätt semesterupplevelser. Och man ska finnas där hela tiden som coach för sitt barn. Mitt barn ska ju bli duktigt, lyckas, kanske bli bäst.
Lasse Övling.
Kruxet är, att när detta sker utifrån förälderns rädsla eller dåliga samvete över att inte vara tillräckligt bra förälder så uppkommer en baksida, både för barnet och föräldern. Det kan till exempel bli så mycket omsorg att barnets utrymme att ta eget ansvar begränsas. Det kan bli så att förälderns ambition med barnet gör att barnet känner sig älskat bara när det presterar. Det kan uppstå frustration hos föräldern och skam hos barnet om det inte lyckas.
Känner du som förälder igen dig i det här, så vill jag inspirera dig med ett annat ordspråk som vi hade på kylskåpet: ”Låt ditt älskade barn få erfara lite svalkande likgiltighet”. Och på så sätt låta barnets egna önskningar träda fram….
Se programmet på SVT Play om pojken som har ett helt annat intresse än föräldrarna. Som inte vill spela fotboll utan gillar dragqueens. ”Danmarks yngste dragqueen” skulle alla föräldrar se. Och fundera sen på hur du samtalar med ditt barn. Ger du barnet utrymme att utveckla egenansvar, göra egna erfarenheter, gå på egna smällar, ha tråkigt, lära av sina misstag?
Kanske ger samtalen dig möjligheter att släppa dina egna föräldrakrav och jämförelser med andra.