”God dag damen, började han och leendet räckte nu upp till fästet på det välrakade huvudet. Jag vill göra dig uppmärksam på, att vi framöver kommer att få problem här i kommunen, speciellt i och omkring de minsta orterna. Det visar sig vara en trend, att utlandsfödda köper allt fler av husen som blir till salu. Senast nu gamla affären, där fru Johansson, som nyligen avlidit, bodde. Det köptes av utlänningar. Vi vill väl ändå, att så många svenskar som möjligt ska bo i våra områden, eller hur? Inte minst om man är lite till åren och vill ha en trygg boendemiljö.”
”Jag hörde att det blivit nya ägare, svarade Signe. Men i min ögon är det svenskar. De har ju svenskt medborgarskap. Jag har inte träffat dem ännu men jag är övertygad om att det blir bra. De har bra jobb, är unga och orkar med att renovera ett stort hus och så har de barn och det livar upp i bygden.” Leendet på mannen dalade något: ”Jag vill ändå att du ska lyssna på mitt förslag, sa han. Jag erbjuder ett koncept där jag knyter ihop säljare och köpare, innan fastigheten kommer ut till försäljning offentligt. Och är man lite äldre kanske man i stället för att sitta i ett så stort hus som ditt, ska se sig om efter en lägenhet eller seniorboende. Då kan jag ordna affären. Jag har en lista över personer i mitt nätverk som är intresserade köpare. Svenskar från grunden, dessutom. Vad säger du, damen? Notera ditt medgivande på min lista och sedan är det bara att börja fylla flyttkartongerna och se fram emot ditt nya fria liv, med en rejäl slant på banken!”
Nu började Signes ansiktsfärg anta en mörkare ton: ”Jag har ett gammalt fritt och underbart liv, snäste hon, och jag tänker absolut inte förstöra den friden med att fylla flyttkartonger. Fy skäms, komma på nyåret och lura folk och tala illa om andra! Försvinn! Jag vill inte se dig på min tomt! Min far hade ett uttryck som stämmer in på såna som du: Om man stryker fan medhårs, får man med sig lössen hem!”
Nu var leendet borta. ”Synd om dig, kärring. Du kommer ångra ett bra erbjudande. Jag går till din granne i stället. Jag såg henne på trappan när hon sopade bort snö och hon såg mycket trevligare ut, än du! Med en ilsken blick vände mannen på klacken, med siktet inställt mot Britta Besks hus. ”Det här ska bli intressant,” tänkte Signe. Hon gick in och öppnade en springa i fönstret och kikade ut. Hon såg hur mannen som återigen anlagt flinet, började prata med Britta, som tagit en paus från snösopandet. Sedan hördes ett illvrål: ”Bort, din kanalje! Komma hit och lura av mig hus och hem! Nu ska här sopas rent!” Och så lät Britta kvasten dansa på mannens rygg ända tills han var utom synhåll. Med högburet huvud vandrade hon tillbaka. På trappan blev hon varse Signe i fönstret. När hon gjorde en elak grimas åt henne såg hon inte en isfläck utan stöp på ändalykten. ”Oj! Det där gjorde nog ont i mittens rike, flinade Signe. Men jag måste säga att det var rekorderligt att jaga bort den där kobbeln. Ve och fasa om Britta skulle flytta! Hon är hemsk, men man vet vad man har på andra sidan staketet! ”
Någon timme senare tog Signe ut en härligt doftande sockerkaka ur ugnen. När den svalnat tog hon sitt bakverk och begav sig bort mot gamla affären. Hon skulle hälsa de nya ägarna välkomna. Bara en bit saknades. Den hade hon lagt i Brittas postlåda.