I ”Julschappet Glada Knorren” är det idel, ädel julglädje. Här festar grisarna på fredad mark. Hängskinkorna får dallra utan att någon svävar i livsfara och tron på ett liv efter jul är självklar. Gammelgrisar trängs med knubbiga nassar och fjolårsgrisarna svärmar så knorren raknar. Här finns inga köttdiskar så långt ögat kan nå. Till och med katten väljer moroten framför musen!

Den här texten finns på baksidan av mitt julkort. Kortet trycktes upp för flera år sedan och då enbart med humor och fantasi i tanken. Och självfallet gäller detta ännu. Men med allt elände som finns i vår omvärld och all oro som vi omges med, nog vore det väl underbart om vi för en enda av årets dagar kunde få känna att det för alla finns en plats där man kan samlas. Få stänga ute det mörka och bara omges av glädje och gemenskap. Som jag ofta sagt: Vi behöver varandra, vi människor. Inte minst i dessa tider.

På julafton är det exakt tio månader sedan Putin invaderade Ukraina. Kriget fortsätter och många tankar och stöd går till alla oskyldigt utsatta, Och vi inser att vi alla drabbas på olika sätt. Jag hoppas att du som läsare haft många privata ljusglimtar och glädjeämnen under året. Men över lag kan jag bara konstatera att 2022 har varit ett riktigt skitår. Och nog finns oro för det kommande året. Det finns många makthungriga män på vårt jordklot där det kliar i fingrarna för att följa i Putins fotspår. En väg som bara leder till fördärv.

Tanken slår mig ibland, hur det hade varit om pandemins restriktioner fortfarande hade gällt. Nu är vi tack och lov inte förhindrade att söka eller bjuda in till gemenskapen. Så låt oss för en stund låta glädjen ta över! Låt den bidra till att sprida ljus, gemenskap och värme! Känn inte någon skamsenhet över att tända din gran och din ljusstake! Det är jul och om vi stryper källorna till ljus förlorar vi värmen i vårt inre. Ljusen leder oss bakåt i tanken och ger oss förtröstan för framtiden. Lite hopp, helt enkelt. Och nog behövs det! 

Därför blir jag så betryckt när jag läser i tidningen att äldre på ett boende får sitta och titta på en klädd gran utan belysning. Undras om de som bestämt detta själva kommer hem till en gran som är prydd, men inte upplyst? Vi alla som kan söka oss till allmänna platser där man pyntat kanske inte fullt ut förstår, vad det innebär att förvägras den här trivseln. Att sitta vid granen och prata minnen om barndomens jular eller händelser som är förknippade med högtiden. Att i vemodets stund inse att trots eländet i världen lever jag i en kommun där man vill bidra även till min julglädje. 

Och så var det gåvorna. Vi har hört att årets julklapp är något stickat. Men kanske din julgåva blir något helt annat. Kanske skriver du ett vackert brev till någon i din närhet? Berättar i skrift det som du alltför sällan yttrar i ord. Kanske ett förlåt? Kanske blir det ett sätt att öppna upp till julefrid både för dig och mottagaren? Kanske den värdefullaste gåva du någonsin givit. Eller så blir det ändå något stickat. Och då har Signe med Cykeln knåpat ihop ett julklappsrim och en vers som hon gärna bjuder på. Först ett rim om raggsockor:

”Nu har du dragit ner värmen så pass, att katten vill ha strumpor på varje tass. När frosten blånar över dina lår, ska du dra de här över hälar och tår!” 

Och så var det versen: 

”Ho skulle nog ha använt bomullsgarn. Men ho ville ha lite fart på karln. Så ho stickade ett ylleunderställ. Och nu har han värmeklåda vareviga kväll!”

Signe och Gudrid önskar God Jul!