Författaren alltså; Howard Phillips Lovecraft. 

I nästan varenda ny film, datorspel, TV-serie och musik slingrar sig tentaklerna runt oss som om vi vore fast i en oändlig kosmisk mardröm utan slut och där den slutgiltiga galenskapen bara står och väntar på att slå sina kalla klor i oss. Är det att mer eller mindre halva världen står i brand, klimatkrisen, krig och terrordåd fyller nyhetsflödet som gör att känslan av dystopi och undergång aldrig har känts så påtaglig som nu?

Jag tror att det här världsläget har fått nöjesproducenter att vakna på allvar och nu när skräck säljer tar bland annat filmindustrin alla tillfällen i akt och låter allsköns monster och mardrömmar att skölja över oss som ett äckligt, giftgrönt regn. Vi kan bara titta på vad som producerats under det senaste århundradet; på 60-talet var det kommunistskräck, 70-talet var det naturkatastrofer som dominerade, på 80-talet var det rädslan för kärnvapenkrig, 90-talet skrämde upp oss med datorrevolutionen och på 2000-talet verkar det som om att orden ”dyster”, ”kall” och ”hopplös” är tongivande i, exempelvis, nya filmer. Inga som helst lyckliga slut och där vi sakta men säkert gräver mänsklighetens egen grav. Vi själv är i själva verket vår egen fiende och onämnbara väsen som till exempel Nyarlohoteph, Yog-Sothoth och Cthulu bara hjälper oss på traven för att driva oss mot den yttersta dagen.

Lovecrafts berättelser genomsyras ofta av ett otroligt nihilistiskt och pessimistiskt synsätt där mänskligheten egentligen är helt och hållet ovidkommande vilket, i längden, också innebär att det även är helt ovidkommande om vi överlever oss själva eller inte. Dock ska man tänka på att herr Lovecraft inte hade den mest festliga barndomen och kan således också ha helt och hållet fel i sina resonemang, åsikter och slutsatser.

Mitt i all hopplöshet måste vi dock komma ihåg att det faktiskt finns en strimma hopp och ljus även i dessa tider av mörker och där stjärnorna står i rätt konstellation; för visst är det så att vi ständigt beredda att kämpa för en bättre värld? Det ligger väl nämligen lite i människans natur; att mot alla odds överleva, resa sig och gå vidare. Sopsortering, röster som höjs mot allehanda orättvisor, hjälpsändningar till katastrofdrabbade områden, klimatsmarta fortskaffningsmedel och samhällen där medborgare, olikheter till trots, sluts samman för att gemensamt kämpa mot ett enda mål; vår egen överlevnad!