Utöver kräftor och strömming finns gående bord där man hämtar småvarmt av alla de slag. Ordföranden hälsar välkommen till båda gängen och som traditionen bjuder har han snickrat ihop en nyskriven snapsdikt som han högeligen deklamerar:
”Morgonsupen den glöder som solen i strupen. Den som jag tar mitt på dagen, skänker värme i magen. Med kvällens lilla stänkare, får man sig en tänkare. Men den som jag skulle tatt på natta, den ger jag allt till katta!”
”Hm, fnissar Gullan, den där var ingen litterär höjdare, nu i Nobelprisets tider. Månntro han har testat den själv, ända sedan morgonen? Han verkar vara extra gladlynt!”
Efter maten samlas alla inomhus, för gemensamt kaffe och tårta. Stämningen är god men ska snart förändras vid Signes bord, där naturligtvis även Britta Besk råkar sitta. ”Jag hörde att Jonas, Gustafssons pojk, har fått ett chefsjobb på kommunen, säger Sven bort i Busk. Och flytta hem till bygden ska han också. Han ska ha heder av sin åsikt, att har man ett arbete i kommunen, borde man också bo där, betala skatt och ha nära kontakt med folk även på fritiden.”
Britta Besk fnyser: ”Den där bonnpojken! Chef på kommunen! Jo jag tackar jag. Det är säkert mygel. Men det finns de som är glada att han flyttar från stan. Han bor inte långt ifrån min brorson och de brukar skoja om honom och hans dialekt och att han inte passar in i villakvarteret. Karl, som min brorson heter, hade faktiskt tänkt söka jobbet men aldrig bosätta sig här. Han skulle ha pendlat. Han är stadsmänniska och har blivit uppfostrad till att uppföra sig i de rätta sammanhangen. Men nu har han redan ett bra jobb och tjänar rejält med pengar. Till helgen har han bjudit sina föräldrar och mig på en weekendresa till Stockholm, med teater och fint hotellboende!”
Nu kan Signe inte hålla tyst. ”Jovars, men när de där spetiga skrangelbena som bär upp kroppen din inte längre lyder, då kanske det är bra att det finns folk boende i bygden som betalar skatt här och som bidrar till att du får hemhjälp och stöd. Jag tror inte att Karl har satt in några slantar på den här kommunens konto för vård och omsorg.”
Sven känner att smockan ligger i luften och i ett försök att ta tillbaka trivseln säger han: ”De har ju faktiskt fått en ny chef på Bruket också. Han kommer från Norrland så det är ingen risk att han tänker pendla. Vid anställningsintervjun bad den där dryge personalchefen Håkansson honom berätta om sina tidigare anställningar. Och norrlänningen berättade att han jobbat på olika chefsbefattningar i Åsele, Sorsele, Långsele och Junsele. Det är en fin meritlista men självfallet skulle Håkansson göra sig rolig över honom och inflikade lite hånfullt: ”Ja, då har du väl varit i Arsele också?”. Svaret kom snabbt: ”Nej, där har jag aldrig varit, men jag är född inte långt därifrån.”
Britta snörper igen munnen, men Signe skrattar högt. Sedan lyfter hon sitt glas med sista slicken päronkonjak: ”Ha! Med tanke på den doft av fisförnämlighet som en person sprider här, en doft som är betydligt fränare än den från surströmmingsburken vi öppnade förut, slås jag av tanken, att vissa säkert känner sig hemma där. Som i snapsdikten: Med kvällens lilla stänkare, får man sig en tänkare. Skål och gokväll, Britta!”