Att bli äldre innebär inte att man är uträknad, menar krönikören som uppmanar 65-plussare att ta större plats i samhället och använda sin årsrikedom på ett klokt sätt.
Jag var nyligen inbjuden att delta i samtal på ett event i Göteborg. Staden firar 400 år och arrangerar en lång rad program under året med det övergripande temat Årsrika Göteborg 400. Eventet jag deltog på hade temat Att åldras med värdighet, kärlek och glädje och innehöll allt från Lill Lindfors läckra sånger till samtal om inkontinens.
Jag blev väldigt inspirerad av olika berättelser från årsrika personer som engagerar sig på alla möjliga sätt för vår samtid och framtid. Och jag blev samtidigt upprörd över samtal om äldreomsorg som inte fungerar som den borde.
Att bli äldre är ju inte något enkelt. Vi förändras på så många sätt. Vänner och livspartners lämnar oss kanske, kroppen fungerar inte som vi vill, minnet sviktar ibland och för många är det meningsfulla som fanns i arbetsrollen svårt att ersätta. Det behöver kanske inte vara fullt så sorgligt som texten på en skämtteckning jag såg häromdan. En gammal man reflekterar: ”Ålderdomen kommer vid en dålig tidpunkt. När du äntligen vet allt, börjar du glömma allt du vet".
I dag har äldre människor en mycket högre livskvalitet än nånsin tidigare i historien. Det hänger förstås ihop med att de flesta som går i pension inte är fysiskt utslitna, att fyrtio- och femtiotalister vanligtvis har det ekonomiskt bra och att det finns så mycket medicinsk och teknisk hjälp för att leva ett gott liv. Så finns det förstås många äldre som mår dåligt, som är utslitna, fattiga och känner akut ensamhet i livet. Gemensamt för oss alla är att vi kan möta fördomar, stereotypa föreställningar och diskriminering som utgår från människans ålder.
Begreppet ålderism beskriver dessa fördomar som visar sig överallt. I arbetslivet när man till exempel inte anställer personer över en viss ålder. Den finns inkapslad i många samhällsfunktioner. Jag har fortfarande inte fått svar på varför jag inte fick donera blod efter jag fyllde 70, fast jag är helt frisk. Ålderismen är vanlig i det sociala livet när man inkompetensförklarar eller exkluderar personer baserat på ålder. Ibland bärs ålderism upp av den drabbade själv. Man anser sig för gammal för att våga satsa på personliga mål och drömmar, man avstår från att umgås med yngre personer eller man tar avstånd från folk i sin egen åldersgrupp därför att man inte vill associeras med dem.
Studier visar tydligt att ålderism kan bidra till allvarliga konsekvenser som försämrad fysisk och psykisk hälsa. Schablonen att efter pensioneringen är livet till för att vila, mata änder och umgås med andra äldre sitter djupt i vår kultur. De unga ska ju ta över samhället så vi äldre ska dra oss tillbaka. Så det blir inte så mycket med att samhället borde ta tillvara all årsrikedom. I riksdagen har vi just nu fem ledamöter i min ålder eller äldre (72 år). Det är 1,4 procent av riksdagens ledamöter fast vi utgör 6 procent av Sveriges befolkning!
Lasse Övling.
På eventet talade jag om ensamhet och skam. Jag brinner för fenomenen efter min upplevelse av att ha blivit änkling. Så många jag träffat som vill prata om sin ensamhet, om sin sorg, om sin skam och rädslan att knyta nya relationer. Vi hade ett inslag på eventet där Eva och jag spelade upp scener om dejting. Eva var med i Hotel Romantik på SVT. Inget par från veckovistelsen i Schweiz blev bestående så resultatet kanske är lite nedslående. Men däremot vittnade många om att unga och medelålders såg programmet och blev upplyfta. "Tänk att man kan dejta, träffa nya vänner, ha kul och göra äventyr som 65-plussare!" Stämmer det att många yngre reagerade så har vi äldre ett stort jobb att göra. Vi ska visa ännu mera tydligt att årsrikedom är en skatt och att vi som är födda före 1970-talet ska ta mycket större plats i samhället. Vi behövs för barnen, ungdomarna, unga föräldrar, föreningslivet, kulturen, skolan, omsorgerna, integrationsarbetet, klimatarbetet…
Du som är årsrik – hur använder du din rikedom?