Jag som människa behöver också kunna vara hållbar. Alltså grundad i min närvaro, modig att stå för den jag är, uppmärksam och nyfiken på förändringar som sker, medvetet samskapande med omsorg om mig själv, med andra, med djur och natur och med uppgifter jag har i livet. 

Barn utvecklar de här förmågorna i relation till vuxna. De behöver vuxnas hjälp för att lära sig tolka intryck och reglera emotioner, behov och gränser. Detta är bland det viktigaste som sker i utvecklingen till vuxen för det skapar grund till vår förmåga att ta ansvar för oss själva och kunna relatera till andra. Får vi inte möjlighet att utveckla dessa färdigheter tillräckligt under uppväxten riskerar vi att få problem under vuxenlivet. Vi kan få leva konstant med rädsla, skam och självförakt. Kanske kompenserar vi genom narcissism, perfektionism eller burdus konkurrens. En alltför bristfällig anknytning för barn till vuxna skapar splittring som kan ta ett liv att reparera.

Så min tanke blir att läroplanerna också ska innehålla färdighetsträning att utveckla hållbarhet som människa. Främst träning på att förstå relationen till sig själv för att lättare kunna upprätta hållbara relationer till andra. 

Vi behöver alla träna på att förstå oss själva. En äldre man berättar att han skäms grymt över att han vänstrat, känner självhat och funderar på om han ska lämna sin fru fast han älskar henne. Han anar nu hur brist på kärlek tidigt i livet bidragit till hans beteende. En ung vuxen går i terapi för hen blir ofta tyst i sociala sammanhang och känner då meningslöshet och självförakt. Kan nu börja se hur hen blev bedömd av sin pappa under uppväxten och känner för första gången riktig ilska mot pappa vilket är ovant och skapar skuld. En mamma berättar om sonen som ställt till det i skolan och fått höra av läraren hur omöjlig han är. Tack och lov vågar han berätta vad som hänt på kvällen innan han ska sova. 

Vardagsepisoder som många känner igen och som går att se som en oförmåga att förstå sig själv och sitt beteende. Oförmågan bidrar till att skapa ohållbara relationer. 

Nästa tanke är spännande – prova den gärna. När förstod jag mig själv senast så att jag kunde stå upp för mitt självvärde inför mig själv och andra? Jag har nyligen gjort det i samband med skriverier om att jag blivit petad som Radiopsykolog. Bristande information, ett snabbt svar till en journalist och medial rubriksättning blev till lite av mediedrev. Och jag har hållit ihop mig utan att stänga av mina reaktioner. Är nöjd med att jag inte skammade mig och mådde dåligt. 

Nästa fråga. När förstod jag inte mig själv och skapade inre splittring? Direkt kommer minnet av en episod i veckan då jag åkte tunnelbana i Stockholm. Där satt två tonårskillar, den ena med fötterna på sätet. Hade jag lyssnat på min inre kompass så hade jag pratat med honom, kanske sagt ”Du, jag reagerar på att du har skorna på sätet” och sett vad som följde. Men jag började tveka och lät rädsla sippra in. Varför ska jag riskera bli sedd som sur gubbe? Om han negligerar mig, vad gör jag då? Jag ska ju ändå strax stiga av. Det är ju ingen stor grej.

Jag förmådde i den stunden inte hålla ihop mig själv, stå för min reaktion, uttrycka den och skapa relation med killen. Där och då bidrog jag inte till relationell hållbarhet.

Hur är din relationella hållbarhet i olika sammanhang?