Bättre att skilja sig än att leva i ett destruktivt förhållande. Men krönikören kan ändå avundas alla dem som på ålderns höst kan se tillbaka på ett liv som formats tillsammans.
Jag avundas alla dem som ännu känner den där glöden, åtrån och kärleken trots år av blöjbyten, vakna nätter, krångel i skolan, krångel i största allmänhet, mat som ska handlas, hus som går sönder, ett liv som ska hinna levas när jobbet tackat för idag och människan och tröttheten tar sig hem för att göra kväll medan regnet piskar mot rutan och timmarna som blev kvar åt kärleken hånler med sin frånvaro.
Jag avundas alla dem som på ålderns höst kan se tillbaka på ett liv som formats tillsammans. Ett liv som blev deras. Och även om jag förstår att inget äktenskap bara är helt enkelt så finns det de som ändå aldrig tvivlat. Som aldrig tänkt att gräset är grönare bakom kröken. Dem avundas jag.
Är det bara så att ni verkligen funnit just er apelsinhalva på jorden, att ni hade sån oerhörd tur? Eller är ni bara otroligt stabila och harmoniska varelser som inte låter livets karusell göra er så snurriga att kärleken tappas bort någonstans längs vägen?
Jag avundas dock inte alla dem som lever i äktenskap som inte längre drivs fram av genuin kärlek utan på ren rutin, skuld och skam medan de sneglar runt kröken och i smyg drömmer om en annan mun att kyssa.
– Älskling har inte du tankat bilen?
– Nej, det skulle ju du göra, när skulle jag ha hunnit det?
– Du har ju köpt mager yoghurt, ungarna äter inte den.
– Den ser ju likadan ut, hur skulle jag kunna veta det? Sluta tjata!
Och så håller det på och mitt i allt ska man mellan varven känna åtrå. Hur är det möjligt?
"Jag tror det krävs mod för att bryta upp ett äktenskap men jag tror också det krävs en del mod för att inte göra det", skriver krönikören.
När jag var 20 år bodde jag i Spanien. Jag läste spanska på en skola och jag var kär, oj vad kär jag var! Men giftermål, det såg jag som ett gift. Jag ville inte bli "någons". Bara vara min egen. Sedan gifte jag mig trots allt och det hela slutade i skilsmässa. Jag är ändå tacksam över att vi insåg, i tid, att vi inte var varandras apelsinhalvor. Det är nog än värre att knata på år ut och år in för att sedan inse att åren gick medan man själv mådde pyton i en relation som bara blev destruktiv.
Så alla vi som skilt oss, egentligen är det väl bara att gratulera. Jag vill ändå också gratulera alla er som slipper smärtsamma eller inte smärtsamma skilsmässor och älskar in i döden. Jag tror det krävs mod för att bryta upp ett äktenskap men jag tror också det krävs en del mod för att inte göra det.
Så med detta sagt vill jag bara säga: Länge leve det lyckliga äktenskapet! Och ni som lever i ett – glöm inte att uppskatta det mellan varven, för det är få förunnat.