"I stegen av mina ångestattacker nattetid följde snart rädslan dagtid. Jag, som alltid älskat och älskar ensamheten och en egen kort stund med bara mig, skrämdes nu av densamma. Den bar på mörker i stället för ljus och återhämtning."
Nu är det över tjugofem år sedan. Det började ännu tidigare. Uppvaknandet på natten, flämtande utan luft. Till slut stående vid handfatet i badrummet. Vatten, lugn, andas, hjärtat bultande. Så tillbaka till sängen i försök att somna om. Måste ju orka. Konfliktladdat på jobbet med negativ stress. Kvällar då tre gossar skulle ha sin tid med läxor, fritid och uppmärksamhet. Till slut kanske någon halvtimme för det som blivit min ventil: Skrivandet. Jag hade öppnat en dörr som borde ge livskraft. I stället visade den med sin kontrast på den tillvaro i arbetet som jag befann mig i. En tillvaro jag ville bort ifrån.
I stegen av mina ångestattacker nattetid följde snart rädslan dagtid. Jag, som alltid älskat och älskar ensamheten och en egen kort stund med bara mig, skrämdes nu av densamma. Den bar på mörker i stället för ljus och återhämtning. Resan de två milen till jobbet fylldes av ångest och oro. Ibland hände det att jag vände halvvägs. Körde med gasen i botten, tillbaka hem. Jag förstod inte. Min man förstod inte. Han såg bara att den som alltid varit så stark, hade blivit rädd och svag. En annan. Och hur skulle någon annan förstå? Jag berättade ju inte fullt ut om ångesten. Den fanns som något skamligt där inuti mig, något som värkte sönder.
Slutligen gick jag till företagsläkaren. Där öppnade jag upp och berättade om tillvaron på arbetet, mina symptom, att jag var fullständigt orkeslös. Hoppades få det där halmstrået att klamra mig fast vid: En väg ut till det lugna, tid att tänka, bort från en negativ arbetsmiljö. Till samtal som ledde tillbaka till glädjen. Några minuter senare stod jag utanför med ett recept i handen. Tabletter. Ett kemiskt svar på en människas bön om hjälp.
"Dagen därpå blev det ingen mer tablett. Jag lade asken längst in i städskåpet. Där blev den liggande, länge. Jag ville inte läka på det viset. Min väg att läka fick gå via smärtan."
Det där receptet fick ligga i min väska en tid. Jag ville inte. Kämpade på. Så en kväll med övertid, strax innan apoteket stängde, orkade jag inte längre. Jag hann i tid. Lämnade in mitt recept. När den rara apotekaren expedierade mig tittade hon lugnt på mig och sa: ”Du vet väl, att du först blir sämre av det här preparatet, innan du upplever bättring?” Nej, det visste jag inte och trots detta tog jag genast en tablett. Men hennes ord hängde kvar. Hur skulle jag orka bli sämre? Dagen därpå blev det ingen mer tablett. Jag lade asken längst in i städskåpet. Där blev den liggande, länge. Jag ville inte läka på det viset. Min väg att läka fick gå via smärtan.
"Och kanske kan min berättelse ge stöd och hopp till en medmänniska. Ge tro på ett ljus där framme. Min längtan efter förändring, fick till slut sitt svar. Glädjen återvände. Sakta läkte jag. Inte tillbaka till den jag varit, men rikare och tryggare i mina vägval", skriver krönikören.
När själen tar stryk under en alltför lång tid tar ångesten det du värdesätter allra mest. Sätter klorna i glädjen. Varför berättar jag detta? För att det sköra också måste få finnas. Och för att det som orsakar ohälsa aldrig ska få vara normen på en arbetsplats. Och kanske kan min berättelse ge stöd och hopp till en medmänniska. Ge tro på ett ljus där framme. Min längtan efter förändring, fick till slut sitt svar. Glädjen återvände. Sakta läkte jag. Inte tillbaka till den jag varit, men rikare och tryggare i mina vägval.
Och den där medicinasken. Den återlämnades långt senare till apoteket. Det var bara en tablett som saknades.
Gudrid Hansen tittar i backspegeln och minns en tid då paniken styrde hennes liv så mycket att hon inte vågade gå längre bort längs grusvägen än att hon såg sitt hem.