”Härmed vill undertecknad bjuda in till vårrus! Anledning? En stor och viktig händelse: Vårens ankomst! Jag är full av soltrånad och ser med förväntan fram mot lite ögonsmek. Låt oss ta en lågskopromenad till vår egen gröna längtansglänta där vi klär av våra fötter de sista trånga vinterbojorna. Platsen blir vår egen så länge du har lust och om vi lyssnar hör vi mossan fnittra i mötet med våra bara fötters killekill!
På hemvägen, en bänk vid solväggen. Medan vi sitter bland fågelpladder och knoppgalopp bjuder jag dig på ordens kärleksprimörer. Orkestern ”Green Finger Jazz” spelar takdroppsmelodier till ett solo av en vårbäcksvirvel, från ett öppet fönster med stupränneporl.
Läs min inbjudan med lyckoglitter i själen! Nöj dig inte med att vara närvarande, utan våga vara nära i ditt varande, med mig. I Våren, i Nuet, i Dagen! Och om du blir glad när du ser mig vandra till vårt möte ska min hand fortsätta att finnas i din länge, länge.
Om svar anhålles den första milda dagen i mars, då du samtidigt känner dig lycklig. Kryssa för i nedanstående ruta med texten: "Glad prick med öppet sinne tackar ja till möte med likasinnad nyckelpiga. PS: Avböjer du, kan du sitta där med din vårtrötta själ, din rinnande allerginäsa, din totala fantasilöshet och se ut genom ditt oputsade fönster där inte ens den klaraste solstråle når igenom. Här krusar ingen! DS".
Glöm inte slutklämmen! Det är viktigt att ha ryggen fri. Det hade minsann inte Britta Besk. Hennes bror har en bekant som är ordförande i en herrklubb i stan. Efter att Britta en gång träffat honom, kunde hon inte låta bli att drömma om denne stilige man, som dessutom är ungkarl. Till våren blev längtan för stor. Hon bad sin bror ta med en inbjudan och lämna till vederbörande. Inbjudan löd: ”Nu blommar våren och jag med den! Varför tacka nej till kvinnlig fägring och hetta? På vårdagjämningens afton finns allt detta uppdukat, i en syndfullt attraktiv soaré! Jag väntar dig!” Undertecknat med namn och adress. Men mannen läste inte inbjudan utan blandade ihop den med övrig info i ett medlemsbrev, som sändes till samtliga medlemmar. Så vad hände?
Vårdagjämningens afton kom, med löften om kärlek. Britta hade kylt champagne, dukat upp med glas för två, jordgubbar från Spanien och chokladpraliner av yppersta kvalité. Hon skälvde av förväntan där hon gick i sin genomskinliga kimono. Klockan släpade sig fram. Äntligen hördes motorljud! Det knackade på dörren. Han var här! Britta öppnade med ett leende på läpparna och tappade hakan: Utanför stod en hord av karlar! Först blev det helt tyst, sedan började någon gapskratta och övriga stämde in. ”Det var den mest vilseledande reklam om kvinnlig fägring jag läst, skrockade en man i hopen. Vilken skräcködla! Hon skräms värre än coronaviruset! Och vi som bokade en buss! Vad säger ni? Vi åker tillbaka och tar en bit mat på stadshotellet i stället, om nu inte aptiten blivit helt förstörd!”
Snart var det åter tomt utanför Brittas dörr. Lika tomt som i hennes hjärta. Och tystnaden bröts bara av kvittrandet från en kvällspigg talgoxe, och den hulkande gråten från Britta, nu inne på sista slurken champagne, förbannande det manliga släktet.
Signe med Cykelns kommentar: ”Om en ska fånge baddarn te fisk, måste en ha en håv mä store masker, så inte skravlet följer mä. Men dä hade hjälpt föga i det här fallet, mä ett sånt bete!”