Det är ingen hemlighet att jag inte är något större fan av julen. Men för säkert tjugonde året i rad måste jag klä skott inför alla och hävda att jag inte är en rabiat julhatare; jag är bara inte lika begeistrad i julen som er andra. Så enkelt är det!
Det kanske har något att göra med ålder eller döden eller vad som helst egentligen men jag är definitivt inte lika uppspelt över julen som jag var förr i världen. Dock är jag inte främmande för saker som exempelvis juldekorationer eller julmat; tvenne tomtar står redan utplacerade på strategiska platser i hemmet och en julduk ligger på bordet. Jag tycker om att, efter avslutat arbetspass på självaste julafton, sätta mig ner i soffan, äta två skinksmörgåsar, en lussebulle och skölja ner dessa med en försvarlig mängd julmust. Helst ska detta infalla med ”Karl-Bertil Jonssons julafton” på TV.
Säg mig, är detta något en fanatisk julhatare skulle göra?
Jag skulle däremot faktiskt vilja kalla mig själv något så blygsamt som en julskeptiker. Både inför det, i allra högsta grad, bibliska temat men framförallt inför ståhejet och påklistrad julglädje. Det är nämligen det här som för mig till kärnan i dagens text. Vi konfronteras med julgranar och familjemys redan i oktober, på TV rullar glättig reklam där alla ler så mycket att det, till slut, måste göra ont i tänderna och det finns liksom ingen hejd på glöggdoftande julmys. Som en överjäst lussebulledeg vältrar sig det här berget av kommers och forcerad lycka över människor och får dem att leva sig in i en evigt leende och påklistrad filterbubbla där allting är 100 procent vackert och superlyckligt...
Jag förespråkar givetvis inget totalt julstopp. Jag önskar bara att folk kunde lugna ner sig lite och inte göra julen till någon sorts tävling bortom allt mänskligt förstånd. Jag försöker heller inte att pracka på er andra min världsåskådning vad det gäller julskepticism. För all del; fira er jul på vilket sätt ni vill men håll mig utanför, är ni snälla. Min tradition är inte er tradition och jag tänker att vi kan köra vidare på det som alla andra år för aldrig skola de båda mötas. Jag vet nämligen att ångestpåslaget för min egen del skulle bli alltför starkt och jag skulle dessutom känna mig ofantligt obekväm bland glöggstinna pappor, slutkörda mammor, trötta barn och övertrasserade bankkonton.
Dona nobis pacem; giv oss frid!
Krönika