"Min innerliga önskan är att den där dumma sjukdomen som kallas cancer snart ska gå att bota fullständigt, så att fler får vara med längre", skriver krönikören.
Javisst, mamma levde inte det mest hälsosamma livet. Hon rökte, var lätt överviktig och hade ett stillasittande jobb och liv. Visst hade jag skällt på henne genom åren, uppmanat henne att ta bättre hand om sig själv för att inte riskera att drabbas av cancer någon gång i framtiden. Och visst gick hon säkert själv i de tankarna.
Men som med mycket annat här i livet, är det lätt att skjuta upp och tänka att “det där tar jag sen”. Och ärligt talat kunde väl ingen tro att en kvinna som inte ens fyllt 50 skulle kunna drabbas så hårt.
Jag skrek rakt ut när beskedet kom. Jag satt i min studentlya i Lund och började genast städa som en besatt. Tänkte att jag måste åka hem till Karlstad och att jag nog kunde bli där ett tag, så det var bäst att röja ordentligt bland papper och prylar innan dess. En kanske inte helt logisk reaktion, men jag hade något för händerna och kunde gråta ifred.
Jag åkte hem redan nästa dag, fanns vid min mammas sida när hon gick igenom de kommande läkarbesöken och planeringen för behandling. Blev sur när den planerade cellgiftsbehandlingen sköts upp en vecka på grund av att läkaren skulle på sportlov. Men blev lugnad med att en vecka inte skulle ha någon som helst betydelse i sammanhanget.
För mig hade alltid ett cancerbesked varit lika med en dödsdom. Och även om det kunde tyckas lite dramatiskt, så var chocken och sorgen som störst precis efter beskedet, med alla tankar som snurrade i huvudet, med rädslan för hur det skulle gå och med irritationen över folk i min närhet som inte fattade grejen. “Bröstcancer? Det är väl ingenting? Man bara opererar och så blir man frisk sen! Så var det för min mamma/mormor/syster/moster/faster/väninna.”
Sådär lät det. Och även jag hade till viss del ett hopp, väl medveten om att bröstcancer är en cancerform som många överlever. Det var ju ändå bättre än att drabbas av lungcancer, som jag varit mest rädd över att hennes rökning skulle orsaka.
Månaderna som följde var jobbiga, men gick ändå in i en slags lunk där vi snabbt vande oss vid livet som sjuk. För mamma blev sjuk. Väldigt sjuk. Och det gick väldigt fort.
Cellgifterna bet inte på hennes cancer nämnvärt. Mer än att hon blev sjuk, illamående, tappade håret och fick blodproppar. Men inuti kroppen löpte cancercellerna amok och på några månader spred de sig i hela kroppen.
Mamma dog, omgiven av mig, sin sambo och sina syskon, bara tre och en halv månad efter den där hemska dagen då hon ringt mig för att berätta att den där knölen i bröstet visst var cancer ändå.
Det som bara händer andra hade hänt oss, och livet blev sig aldrig mer likt. Ironiskt nog sammanföll detta med att jag skulle ta mina första riktiga steg ut i vuxenlivet. Dagarna innan dödsfallet hade jag försvarat min kandidatuppsats i Lund, avslutat min utbildning och skyndat mig hem för att finnas vid min mammas sida. Jag trodde att vi åtminstone skulle få en sista sommar ihop, men det blev bara tre dagar. Tre mycket smärtsamma dagar.
Att få gå på mammografi redan från 40 års ålder är en ynnest som inte var självklar i alla landsting på 1990-talet.
48 år var min mamma när cancern besegrade henne. Jag var 25 och trots den ofattbara tragedin lyckades jag bygga mig ett vuxenliv, som några år senare ledde till fast journalistjobb, make, barn och villaliv i Västervik. Livet gick vidare. Det måste det göra. Men fasan fanns där hela tiden. Tänk om även jag skulle drabbas. Året innan min 48:e födelsedag var en enda nervös väntan för om jag skulle överleva min egen mamma i ålder.
Det gjorde jag. Och jag hoppas att få leva många år till. Jag vill inte att mina barn ska behöva förlora en förälder lika tidigt som jag gjorde, och jag har verkligen inte tid att dö innan jag klarat av allt jag vill göra i livet.
I dag är överlevnaden i bröstcancer större än vad den var för 26 år sedan. Forskningen har gått framåt och även rutinerna för att upptäcka tumörer i god tid. Jag har gått på mammografi regelbundet sedan jag var 40. Min mamma hade aldrig varit på någon kontroll innan hon drabbades, då det var 50-årsgräns i Värmlands läns landsting på den tiden. Jag stöttar Rosa Bandet varje år och jag skippar inte mammografin. Jag känner hopp om att jag ska få vara med mina barn i situationer som min mamma missade. Se dem växa upp, komma ut i livet, kanske skaffa familj. Och min innerliga önskan är att den där dumma sjukdomen som kallas cancer snart ska gå att bota fullständigt, så att fler får vara med längre.