"En förklaring till ofred skulle kunna ses som att vi som människoart ännu inte kan omfatta kunskapen om hur aggressivitet som en konstruktiv kraft så snabbt kan bli destruktiv", skriver krönikören.
Frågan är vad fred är och hur den uppstår? Det finns många kunskapsfält med förklaringar till att ofred och krig uppstår. De biologiska där vi människor, likt djur, tar till våld för att upprätta maktrevir som kan garantera flockens överlevnad. De sociologiska där den egna gruppens och även nationens överlevnad bygger på att definiera fiender för att hålla ihop. De politiska där makteliter utvecklar privilegier och herravälde för att inte riskera att störtas av sina egna. De ekonomiska där ojämlikhet med orättvisa villkor väcker vrede hos de utsatta.
Min fråga är vad de psykologiska förklaringarna till ofred kan bidra med? Man tror idag att människans kropp och hjärna utvecklats under evolutionen genom två grundläggande drivkrafter: Överlevnad och reproduktion. För överlevnaden utvecklades till exempel våra förmågor att kommunicera och samarbeta, men även hela vår karta av emotioner utvecklades för överlevnad och reproduktion. Speciellt aggressionen är en vital kraft för överlevnad, på gott och ont. En förklaring till ofred skulle kunna ses som att vi som människoart ännu inte kan omfatta kunskapen om hur aggressivitet som en konstruktiv kraft så snabbt kan bli destruktiv. Särskilt viktig vore denna kunskap förstås för makthavare men även för alla oss medborgare som backar upp eller underordnar oss makten.
Tänk den dagen då kunskapen om hur vi människor fungerar som biologiska, sociala, kulturella, psykologiska varelser är allmänt spridd. Då blivande föräldrar genom obligatoriska föräldrakurser med personlig utveckling får kunskap om hur de kan möta och förstå sitt ”inre barn” för att kunna möta och förstå det egna barnets emotionella utveckling.
Då det satsas stora resurser på förskole- och skolpersonalens möjlighet till personlig växt för att skapa mer av egen inre frid. Så att de förmedlar detta till barnen i allt de gör.
Då det på alla arbetsplatser är naturligt med strukturer och processer för personlig utveckling och kunskapande om hur vi samskapar vår värld i det lilla och i det stora. Alltså lagstadgad tid för vår psykologiska utveckling. Då alla som kommer i ledande ställning möts med extra förväntan på att arbeta med sig själva för att bli goda ledare och bra förebilder. Det finns kunskap idag som kan lära oss att utveckla mer inre frid och förnöjsamhet och därigenom verka för fred i allt vi gör.
Ett exempel på sådan kunskap är att vi människor under uppväxten utvecklar en ”inre hjälpare” som leder oss till att följa de normer som gäller i familjen, kulturen, samhället – en överlevnadsfunktion. Om min inre hjälpare istället har utvecklats till en ihärdig självkritiker så kommer det att färga av sig på allt jag gör. Jag får svårt med nära relationer eftersom jag inte duger som jag är. Jag kanske drar mig undan eller överanpassar mig. Jag kanske kompenserar dålig självkänsla genom ständig bekräftelse av beundran. Jag kanske utvecklar aggressiv självhävdelse eller nedlåtande attityd mot andra.
Lasse Övling.
Kort sagt – med en stark självkritiker i mitt inre kan jag inte leva med inre frid. Och då kommer jag ha svårare för att vara nöjd, bidra till kärleksfulla relationer och bidra till fred.
Tänk bara när den här kunskapen blir allmänt omfamnad! Den dagen då alla förstår kopplingen med att vi utvecklar vår förståelse och medkänsla för andra genom att träna på att ge oss den själv först.