"Om ni blir fast i ett brinnande hus, eller råkar ut för en olycka, är jag den sista personen ni vill ha där. Tro mig", hävdar Amanda Strömqvist.
Sanningen är att jag är fullkomligt oduglig i nödsituationer.
Om ni blir fast i ett brinnande hus, eller råkar ut för en olycka, är jag den sista personen ni vill ha där. Tro mig. För något år sedan råkade min man skära sig illa i tummen. Jag sprang runt som en förvirrad höna i huset efter något som skulle hjälpa och grävde till slut fram blodstoppande vadd. För näsan.
Jag kan helt enkelt inte tänka rationellt. Häromdagen uppstod en annan nödsituation. Min man har sagt åt mig att inte berätta det för någon. För att rädda min heder. Förlåt Pontus. Men jag säger ju faktiskt ingenting. Jag skriver. Mina döttrar är hemma från förskolan och jag föreslår att vi ska gå ned och pärla i källaren. Tjejerna går i förväg nedför trappan. Plötsligt ropar Nova, min äldsta, att hon sitter fast. Jag tror att hon skojar, vilket förmodligen också är syftet från hennes sida. Armen är nedkilad mellan väggen och ledstången. Men när hon ska lyfta upp armen märker hon att den sitter fast. På riktigt. Lite som Emil i soppskålen fast in real life så att säga.
Kombinationen barn och ledstång i trappa visade sig bli mer dramatiskt än nödvändigt hemma hos krönikören.
Hon får panik och börjar skrika. Jag får också panik, men börjar som tur är inte skrika. Så mycket vett har jag i alla fall. Min logik säger att armen måste gå att få upp eftersom den kommit ned. Men så fort jag tar tag i armen vrålar Nova. Jag försöker dra, men vet inte hur hårt jag vågar ta i. Min yngsta intar snabbt rollen som lilla Ida.
”Åva sitter fast! Åva sitter fast”. Någon spiskrok har jag inte att tillgå. Däremot livlinan att ringa en vän. Eller man. Pontus säger åt mig att springa ut i garaget och hämta verktyg för att kunna lossa ledstången. Både han och jag inser snabbt att det här inte är en uppgift för mig. Pontus får helt enkelt smita hem från jobbet. I väntan på honom matar jag det gråtande barnet med godis och hon blir genast på bättre humör.
Pontus kommer äntligen hem. Även han möts av illvrål när han försöker lossa armen. Första ledstången skruvas loss. När han ska gå på den andra slänger han ett öga på armen igen. Han tittar sedan på mig med en alldeles för dömande blick. Så går han fram till Nova. I stället för att dra armen uppåt leder han den framåt. Den lossnar direkt. Svårare än så var det inte. Det hade jag också förstått om jag kunde hantera nödsituationer. Men uppenbarligen kan jag inte det.
"Jag kan helt enkelt inte tänka rationellt", erkänner Amanda Strömqvist. Möjligen hög igenkänningsfaktor?