Jag har nu passerat 30-strecket. I och med det har jag också drabbats en skvätt av den så kallade åldersnojan. Den skapar ett visst obehag i kroppen och mycket funderingar som nu alltså ska få bli en krönika.
En jobbig tanke, kanske den jobbigaste av de alla för mig att tampas med, är att jag inte längre räknas som ung. De som är äldre än mig kanske nu vill rulla ihop tidningen och slå till mig med den, medan de i 20-årsåldern nyss läste den förra meningen utan att reagera alls. Det är nämligen där jag befinner mig. Mitt emellan. Varken ung eller gammal. Eller kanske både och.
Allt beror på vem jag pratar med och var jag befinner mig. På föräldramöten känner jag mig ung. På nattklubbar känner jag mig gammal. Ja, jag tror att jag skulle göra det i alla fall. Jag går ju inte på nattklubbar eftersom jag som sagt var går på föräldramöten. Många säger till mig att jag inte borde ha åldersnoja eftersom jag enligt dem kommit långt i livet.
Jag är gift, har hus, två barn och mitt företag går bra. Men det är också just det som får mig att känna mig gammal. När jag får frågan om jag har barn och jag svarar att jag har en sjuåring och en femåring är det som om mina öron inte tror min mun. Jag vet att åldern på mina barn inte avslöjar att jag är gammal utan snarare att jag var ung när jag fick dem. Men den logiken verkar inte min hjärna gå med på.
I min värld är en mamma med en bebis ung och en mamma med en sjuåring gammal oavsett faktisk ålder. Jag hör såklart själv hur knäppt det låter. Lika knäppt tycker jag det är att se på tv och läsa åldern på de som medverkar. Helt plötsligt är jag dubbelt så gammal som deltagarna i Idol och äldre än de yngsta bönderna i Bonde söker fru.
Åldern spär också på min redan befintliga prestationsångest. När man är 20-någonting viftas misstag bort av ålder och brist på erfarenhet, medan framgångar imponerar. Vid 30 känns det som att ribban höjs. Fallhöjden för misstag är större och det krävs mer för att väcka beundran. Jag har nu blivit så gammal att jag också blir kränkt när någon gissar rätt på min ålder. Jag ser väl inte ut att vara 30? Hur fräck får man vara? Varför frågar inte personalen på systemet om min legitimation?
Samtidigt vet jag att jag kommer tänka tillbaka på den här tiden om tjugo år och avundas mig själv. Precis som en 70-åring drömmer sig tillbaka till när de var 50.
Jag ska helt enkelt försöka omfamna mina 30 år och inte bekymra mig över om jag är ung eller gammal. Jag är trots allt precis på den plats i livet jag vill vara.