Sudoku på det gamla hederliga viset med papper och penna. Skribenten utvecklade dock sitt beroende på den mobila plattformen.
Jag jobbade ovanligt mycket under hösten. Jag har då och då i mitt liv haft workaholic-beteende men det har blivit mindre med åren. Men när pandemin i somras släppte greppet för ett tag, skulle alla vilande kursuppdrag jag åtagit mig plötsligt genomföras.
Så jag jobbade mycket och stressen smög sig på. Sämre sömn, psykisk frånvaro, stresstankar, tröstätande, mindre träning, viktökning, trötthet och upplevelsen att mina jobbuppdrag inte var lika roliga. Jag tränade förnöjsamhet men la mig likväl till med ett speciellt beteende som avledde stress och gav både kickar och lugn, tröst och frihet. Framåt julhelgen hade jag utvecklat ett slags, mindre allvarligt men dock, missbrukarbeteende.
Missbruk beskrivs som beteenden som i stunden kan dämpa ångest, ge kickar och belöning, som kan fylla en smärtsam tomhet med något meningsfullt men som övergått till att bli tvångsmässigt.
Vi förknippar väl missbruk mest med beroendesjukdomar som alkoholism, narkomani, ätstörningar, läkemedels- eller spelberoende, men missbrukarbeteende kan uppstå i många sammanhang utan att vi kallar det sjukdomstillstånd. Du har kanske under perioder i livet upplevt att du fastnat i en aktivitet som i grunden är både funktionell och rolig. Nätshopping, tv-tittande, träning, nätspelande, prylsamlande, aktiespekulation, sex, modekonsumtion... Från att vara ett bruk som distraherar bort stress i stunden börjar beteendet inkräkta på övriga tillvaron och ger negativa konsekvenser för dig själv eller för din omgivning.
Jag utvecklade ett beroende till tidningens digitala plattform med sudoku.
Jag har alltid gillat sudoku, men nu blev det en tvångsvana ganska snabbt. Varje kväll när jag lagt mig gick jag in via mobilen och löste dagens sudoku. Jag fick tid och poäng registrerade och kunde hamna på highscorelistan med de 20 bästa. En rolig aktivitet som gav frihet att stänga av allt annat en stund. Under julen när jag kunde sova längre kunde jag ligga ett par timmar och lösa sudoku om och om igen för att pressa tiden. Då gick det ut över mitt övriga liv. Det hade blivit ett missbruk.
Jag uppvisade flera beroendebeteenden. Pinsamt att kännas vid, förminskade betydelsen, gav mig själv orsaker och rätt att fortsätta.
Jag gjorde en ”självterapi”. Frågade mig: ”Finns det något som präglats i min uppväxt och påminner om det här beteendet?” Minnesbilder kom till mig från 6-7-årsåldern. Jag bor då hos okända släktingar, långt från min familj och längtar tillbaks hem. Jag är så klart förtvivlad, ledsen, arg, rädd och helt ensam. Men jag visar inte vad jag känner, vågar förmodligen inte ens känna efter. Har inget förtroende för de vuxna fast de är snälla.
Jag leker med små plastbilar som kom med Kalaspuffarpaket. Tävlar genom att flytta bil efter bil runt mönstren på rumsmattan. Tävlar tvångsmässigt dagligen i timtal – för att undfly de smärtsamma känslorna.
Lasse Övling.
Sudoku-kopplingen slog mig plötsligt och kändes helt relevant. Som liten skulle jag behövt en vuxen som omfamnat mig med full närvaro och sett bakom mitt skydd. Som vuxen behövde jag möta mig själv med samma närvarande, ickedömande, kärleksfulla bekräftelse: ”det finns rimliga orsaker till att du flyr till sudokun men du mår bättre av att mer medvetet möta och ta hand om din stress och inte bara distrahera bort ifrån den”.
Bekräftelsen hjälpte mig att sluta med beteendet. Jag kan väl fortfarande lösa ett sudoku men kommer inte att göra det som tävling. Jag är numera en nykter ”sudokumissbrukare”.