Inte för att jag personligen behöver någon slags bekräftelse, utan för att det visar att det här är ett ämne som berör och även upprör. Så länge det väcker känslor finns det också ett engagemang och en vilja att göra någonting åt det.
Min historia är för sen att ändra på, men nu står våra barn på tröskeln in i en värld där det här kommer existera. Är de inte i det, så finns det runt dem.
Efter mitt inlägg fylldes min DM av meddelanden från personer som upplevt liknande saker. Det måste vara skönt att veta att du inte är ensam, kanske någon tänker. Men jag finner ingen tröst i att fler har gått igenom samma sak. Tvärt om känner jag sorg över att återigen få det bekräftat att det här är ett så utbrett problem. Jag vet att min dåtid är ett annat barns nutid. Jag läste alla meddelanden i min DM, men det saknades något. Alla som hörde av sig relaterade till min upplevelse eller kände empati för det jag gått igenom.
Men det var inte en enda person som berättade att de stått på den andra sidan. Att de i sina ungdomsår utsatt någon annan för det här. Jag förstår att man inte gärna delar med sig av det, men jag tänker att de här personerna måste finnas. Även om de inte vill prata med mig finns det något jag vill säga till dem.
Kan det vara så att jag hoppas att karma tagit ut sin rätt? Absolut inte. Jag är inte samma person som jag var på högstadiet och det tror jag inte att de är heller. Tvärtom både tror och hoppas jag att de som tagit dåliga beslut i sina ungdomsår har vuxit och utvecklats till fina individer idag. Däremot hoppas jag att de ser tillbaka på det som hänt med en ansvarfull blick full av rå ärlighet. Jag tror det är lätt att vifta bort det hela och tänka ”Jag var kanske lite taskig, men det är ju alla i den åldern”.
Med den inställningen kommer vi aldrig få bort det här problemet. Det har aldrig varit, är inte och kommer aldrig bli okej att behandla en annan människa illa. Jag önskar att vi, oavsett vilken sida vi kan relatera till när det kommer till mobbning, tar med oss våra erfarenheter in i samtalen med våra barn. De har det här framför sig och vi som vuxna måste göra allt i vår makt för att få dem att förstå vikten av att vara snäll. Och faran med att inte vara det. Låt ditt misstag bli ditt barns lärdom.