Medan jag vandrar med min fullpackade ryggsäck längs med Holmsjö-leden tänker jag på mindre lyckade expeditioner i fjärran land; Donner-sällskapet vars vagnskaravan åkte vilse i Klippiga bergen, Franklin-expeditionen som proppfull med optimism styrde sina två skepp (lastade med felaktigt förseglade konserver) mot den mytomspunna Nordvästpassagen, Dyatlov-expeditionen som skidade långt in bland Uralbergen och vår egen Salomon August Andrée, den ballongfarande ingenjören vars öde knappast kan ha undgått någon. Gemensamt för alla dessa expeditioner var att de alla var ivrigt påhejade när de gav sig av men som slutade i tragik, tårar och död. Tänk vilka strapatser dessa pionjärer utsatte sig för enbart utrustade med rudimentär navigationsutrustning och, i bästa fall, sunt förnuft!
Sommarnatten är ännu väldigt varm men jag kan inte hjälpa att en kall kåre kryper längs med ryggraden när jag tänker på hur de sista överlevande medlemmarna av Donner-sällskapet och Franklin-expeditionen utmärglade av hunger till slut drevs till det yttersta. Där satt de stackars satarna runt en falnande eldstad, gnagde sina döda kamraters ben rena och insåg att de aldrig skulle återse någon av sina nära och kära igen. Insnöade, hungriga och desperata och bortom all räddning.
Vi har mycket att vara tacksamma för när vi vandrar ut i skogen; GPS, spritkök, varma sovsäckar, ett korrekt sammansatt första hjälpen-kit, fotriktiga skor, vattenavvisande tält, sporkar, regnkläder, tandborstar, tändstål, rent vatten och till och med frystorkad mat som ger oss garanterad mättnad och näring bums. Jag kan dock inte undgå att jag känner en barnslig förtjusning över att känna mig som en sorts lightversion av en upptäcktsresande som sätter sin fot i en urgammal granskog. Vi upptäcker all möjlig sorts flora och fauna. När vi sedan hittat en bra plats för tältet packar vi upp mat, dryck och känner oss, tröttheten till trots, väldigt nöjda med tillvaron. Vi är rustade för det värsta och lever prepperliv i ”vildmarken” och skänker eventuellt en liten tanke på att vi har det väldigt bra där vi sitter och mumsar i oss choklad, Ahlgrens bilar och dricker argentinskt vin som det inte fanns någon morgondag. Vi skrattar, larvar oss, skrattar lite till och fotar selfies vid vattenbrynet. Proppmätta och lyckliga.
Givetvis kan allting vändas upp och ner och bli väldigt fel, väldigt fort men vi är i alla fall redo till skillnad från, exempelvis, ballongfararna över polarisen.