Trots alla vårtecken som kikar fram tänkte jag ta er tillbaka till vinterland. Jag har nämligen varit på skidsemester. Skidsemester med barn är definitivt upplagt för att vara allt annat än just en semester.
Tjocka vinterkläder ska på. Det är kallt. Pjäxorna gör ont. Benen blir trötta. Det är svårt att åka. Man ramlar. Ja, ni hör ju. Jag åkte faktiskt dit med inställningen att det skulle gå åt skogen, men att jag i alla fall skulle få material till en krönika. Sanningen är dock att allting gick jättebra. FÖR bra.
Nu tänker jag såklart inte skriva om hur snabbt det gick för barnen att hoppa i sina ytterkläder. Eller om hur glada de var från det att vi satte oss i bilen tills vi var hemma igen. Jag kommer definitivt inte berätta om hur roligt de tyckte det var att åka skidor. Självklart slipper ni också höra om hur duktiga de var. Inte heller ska jag tvinga er läsa om hur mysigt vi hade det i stugan utan skärmar eller om våra goda hemlagade middagar.
Nej, nej, det finns inget så o-charmigt som mammor som skryter om sina barn. Så det blir ingen krönika om min skidsemester. Jag kan helt enkelt inte kasta mina barn under bussen. Däremot kan jag backa bandet till en gammal skidresa och kasta mig själv.
Det finns nämligen en historia som jag helst av allt vill glömma. Vi hade åkt ett stort gäng till Sälen för att fira nyår. Jag satt mellan min pojkvän Pontus och min vän Josefine i sittliften upp mot toppen. Allting var lugnt och harmoniskt. Tills vi skulle kliva av. Ni som har åkt skidor vet att det alltid är en liten nedförsbacke vid avstigningen så man enkelt kan glida ned från liften. Men när jag skulle putta bort mig kände jag att min pjäxa fastnade under liften. Jag sa i panik att jag satt fast. Pontus tog tag i min ena arm. Josefine i den andra. Tillsammans drog de med mig bort från liften och ned för sluttningen. Där nere stod en främmande man, lyckligt ovetandes om vad som just skulle hända.
Vi tre åkte rakt emot honom. Det var såklart bara att svänga förbi. Problemet var bara att Pontus svängde av åt vänster. Josefine åt höger. Båda höll fortfarande i mig och försökte dra med mig åt sitt håll. Det resulterade i att jag inte svängde alls. Skrikandes åkte jag alltså rakt på den stackars mannen i en sorts stor bamsekram. Det var som tur var bara jag som ramlade, men oj vilken vurpa det blev. Den snälla mannen frågade direkt hur det gick, men jag vägrade titta upp från snön som fick agera skämskudde.
Nu ska jag gå och skälla på ungarna för att de var så duktiga så jag var tvungen att berätta det här.