Stunden har kommit. Jag vet att den är oundviklig, men jag har ändå tänkt att den skulle ligga lite längre bort i tiden. När barnen är små är man som förälder deras hjälte. I deras värld har man svar på allt. Vi kan allt. Vet allt. Våra handlingar och beslut ifrågasätts inte. Barnen tror att det vi gör är rätt. Även de gånger vi gör fel. Där finns ett stort ansvar.
Det innebär inte att vi måste vara perfekta, men vi ska vara medvetna om att vi är en av få källor barnen använder sig av utan någon som helst källkritik. Nu tog den här krönikan en mer allvarlig vändning än vad jag tänkt mig.
Du kanske tror att stunden jag hänvisade till i inledningen var stunden då mina barn förstod att jag inte är någon hjälte, men det tror de fortfarande att jag är. Däremot är det någonting annat som har uppstått. Jag har blivit pinsam. Fram tills nu har min förmåga att bjuda på mig själv varit till en fördel som mamma. Jag har dansat och sjungit framför barnen med samma inlevelse som om jag vore Taylor Swift.
Jag har hoppat runt som diverse olika djur utan att fundera över hur jag låter eller ser ut. Ju mer jag har larvat mig desto mer förtjusta har barnen blivit. De har antingen skrattat så de kiknat eller själva deltagit i mina tokigheter.
Men nu har min äldsta blivit så stor att hon alltså kan tycka att jag är pinsam. Ett ord som inte ens varit i vår sfär förrän nu, men det blev väldigt tydligt häromdagen.
Vanligtvis när jag lämnar barnen brukar jag ha på mig träningstights och någon gosig tröja, men just den här dagen fick jag av någon anledning feeling. Jag hade precis fått hem en långkjol i leopardmönster och en beige blus. En fin kombination jag ville prova på en gång.
Jag insåg att jag behövde måla på lite smink och fixa håret för att matcha min outfit. Den bruna finkappan åkte fram och kängor medlite klack. Jag tittade mig i spegeln och kände mig för en gångs skull som en snygg morsa. Det självförtroendet skulle min sjuåring snart döda.
Vi påbörjade vår promenad mot skolan och hade ungefär hundra meter kvar, när dottern plötsligt stannade upp och sa att hon kunde ta sin jympapåse som jag bar åt henne. Hon ville gå sista biten själv. Helt oförstående frågade jag varför. Först sa hon att hon bara ville, men när jag fortsatte fråga och insisterade på att följa med kom sanningen fram.
– Mamma det är pinsamt att gå med dig. Det ser ut som att du ska gå på fest. Inte lämna barn.
Jag får helt enkelt fortsätta mysa runt i mina gosiga tröjor. Inte mig emot egentligen.