Höstens vackra färger framkallar tankar och liv och död hos krönikören som nu inte bara dödstädat sitt hus utan också sitt inre.
Det gör ingenting. Med ens äger jag min tid. Jag har ofta svårt för att ”bara vara”, men nu är jag förvisad till självaste Moder Jord utanför fönstret då jag blir kraftigt illamående om jag tittar någon annanstans.
Jag frapperas av hur vacker hösten är. Många älskar sommaren, det gör inte jag, jag älskar den tidiga hösten. I den vilar ett lugn som jag behöver för att uppnå min fulla potential. Sommaren är för mig en hysterisk tonåring, ett svettigt ekorrhjul, en för starkt upplyst scen med för många skådisar, där alla vill regissera på en och samma gång men helt olika pjäser. Då vill jag fly, det vill jag inte om hösten.
Jag tänker på min extrapappa. Han kan inte längre se de knallgröna kullarna utanför. I somras var de bruna, men nu så storslagna. Han kan inte se löven som skiftar i färg. Han kan inte se regndropparna på rutan, som när de speglar sig mot ljuset blir till opaler. Stenen som är känd för att tappas bort, för att sedan återfinnas i rätt tid. Jag har tappat bort honom nu. Min extrapappa, som jag skrev om här en gång tidigare, har nyligen gått ur tiden. Som han fattas mig.
Jag frågade honom tre dagar innan han somnade in: "Är du rädd?" "Nej", svarade han. "Jag är redo för nya äventyr."
De orden hjälper mig i sorgen.
Han hade den inverkan på mig, att han fick mitt dramatiska lynne att mojna. Känslorna inom mig blev mer behagliga att tampas med i hans närhet och in i det sista lugnade han mig. Han fick till och med min sorg att förbli odramatisk. Hos honom fanns ingen rädsla eller bitterhet och det gjorde att jag slapp ”tycka synd om”. Han fick som han ville. Han var sjuk och nu ville han inte lida mer. Den makten har vi tack och lov, att tacka nej till livsuppehållande behandling.
Veckan efter hans bortgång får jag ett nytt besked. En vän är drabbad av cancer och ännu en bekant. Överallt cancer, likt en osalig ande som härjar runt.
Per-Erik fick bli 70 år, men vem vet hur gammal jag blir, så nu jäklar ska här levas, tänker jag. Mitt liv, min stund på jorden och hur den blir är ju bara mitt ansvar.
Detta låter eventuellt aningen makabert, men efter allt detta att ta in dödstädar jag huset. På sätt och vis i ren frustration. Inte in absurdum, men jag rensar bort saker som jag inte behöver, så är det i alla fall gjort om jag plötsligt skulle bli svårt sjuk eller bara dö en dag.
Det jag gör kommer att bli än mer avgörande för mitt psykiska mående. När jag ändå är igång och dödstädar tar jag med mig dammsugaren rätt in i huvudet på mig själv. Att bo i ett hus med en massa onödiga prylar som samlar damm tar energi men att gå omkring med destruktiva tankar, det tar ännu mer energi, så om det är någonstans jag borde dödstäda så är det där, i mitt eget huvud.
Det är nämligen i min inre upplevelsevärld som mitt största psykiska lidande skapas.
Höstens vackra färger framkallar tankar och liv och död hos krönikören som nu inte bara dödstädat sitt hus utan också sitt inre.
Jag börjar med att ställa mig själv frågan: "Hur kan jag förhålla mig till mina tankar och känslor på ett sätt som skapar mindre lidande för mig?" Det givna svaret kommer inte då, utan några dagar senare.
Jag har trott mig vara beroende av andra människors värme för att må bra. Om jag möts av en människas arga blick, reagerar jag spontant med att bli upprörd och undra vad har jag gjort?
Då och där inser jag att jag inte behöver andra människors värme, även om värme är trevligt, för värmen bär jag inom mig. Jag är således inte beroende av hur andra människor beter sig mot mig för att jag ska må bra. Det låter kanske klyschigt, men jag bär kärleken och värmen inom mig och det räcker fint.
I Buddhas lära finner många tröst.
Buddhans grundläggande insikt handlar i mångt och mycket om att det inte är omständigheter i ekonomin, i andra människors beteenden eller politiker som rent subjektivt får våra liv att upplevas som svåra ibland. Det psykiska lidandet skapar vi själva i våra tankar.
Om just detta pratade ofta min stora guru Björn Natthiko Lindeblad. Och hans strof "Tro inte på allt du tänker" blir det andra givna svaret på min fråga.
Efter denna dödstädning inne på hjärnkontoret känns allt lättare, till och med sorgen. Med dessa insikter kan jag gå igenom livet med ett lugnare lynne och ett lättare hjärta. Ingen kan säga vad mitt hjärta ska känna och inte känna, men jag kan påverka hur jag förhåller mig till omständigheter.
Nästa fråga blir svårare. "Hur ska jag kunna acceptera att nära och kära blir sjuka och dör ifrån mig?"
Det som smärtar mest är tanken på att aldrig se dem igen, det är alltså en tanke som skadar mig. Sedan en massa fler tankar. Jag väljer då en annan tanke. "Tänk om jag har fel?"
När kullarna utanför bussen sjunger på sin sista strof, tar skogen vid. När jag nu tänker, "du ser inte skogen", ändrar jag mig. För tänk om jag har fel? Då ler jag och jag känner hur hela du, min extrapappa, ler med mig och min känsla ljuger inte, den är sann och vi möts igen, för en minut.