För ett tag sedan läste jag en artikel i en tidning om en kvinna som flyttat 57 gånger i sitt vuxna liv. 57 gånger! Visst låter det jobbigt? Packa ner och packa upp, göra sig hemmastadd i en ny omgivning och med nya människor i grannskapet.
Orsaken är nog inte bara rotlöshet utan också strävan efter något bättre. Som för emigranterna, som kanske flyttade en enda gång men desto längre i sökandet efter ett bättre liv på andra sidan Atlanten.
Själv har jag flyttat många gånger och tills jag kom till Helgerum 2009 hade jag som vuxen aldrig bott längre än sju år på samma plats. Men där blev det tio år. Det är ett gott betyg åt Helgerum, det vill jag lova.
För att få lite bättre koll skrev jag en lista på alla mina flyttningar. Första flytten var 1958, då var jag barn och mina föräldrar hade byggt en ny villa till sin växande familj. Räknar jag sedan mina egna flyttningar visade det sig vara 25 gånger. Det visste jag inte. Runt 20 trodde jag nog. Men 25! Plus flyttningen som barn.
I listan tog jag med alla flyttningar jag gjort till ställen där jag bott åtminstone några månader och haft min adress. Under ungdomsåren kunde det bli korta sejourer på en del adresser, i andrahandslägenheter eller uthyrningsrum.
1974 skaffade jag min första egna lägenhet och därmed också möbler. Och trots att jag därefter släpat runt på möbler (utom vid två flyttningar) har jag flyttat 14 gånger till.
Många drängar och pigor och statarfamiljer flyttade en gång om året. Ogift folk hade knappast eget bohag så det gick väl an att ta sitt knyte med klädombyte och psalmbok och dra till nästa gård. Men statarfamiljerna hade sina möbler med sig, åtminstone i slutet av 1800-talet och på 1900-talet.
Ni har nog sett äldre fotografier på statarfamiljer på väg, med pinnsoffa, skänk och stolar på vagnen och hästen förspänd. Redo att söka bättre villkor på en annan gård.
Det finns otaliga exempel på just statarfamiljer som flyttade varenda höst. För barnen måste det ha blivit en ryckig skolgång och nya kamrater på varje nytt ställe. De som var statare i flera generationer i samma släkt, där ser man samma mönster med många flyttningar. Och sedan, på äldre dar, kunde det bli längre perioder utan flyttningar. Kanske hade man insett att det oftast inte var grönare gräs på andra sidan.
Att flytta kan vara positivt, en ny start och få lämna det gamla bakom sig. Men nu hoppas jag det inte blir fler gånger för min egen del. Det är så jobbigt att inte hitta sina grejer på länge.