Först ska jag göra en sak klar: Det är viktigt för dig att veta att jag växte upp i ett otroligt kärleksfullt och inkluderande hem. Punkt.

Ända sedan jag var ett barn var det väldigt viktigt att inte bli lämnad av någon. När jag kom upp i tonåren grubblade jag mycket över det här och försökte läsa på om ämnet. Till min stora förvåning var jag inte ensam om att känna så här. Många i min situation (det vill säga adoptivbarn) upplevde samma sak. 

I de intervjuer jag läste gick det här som en röd tråd bland både vuxna och ungdomar – att bli lämnad var det mest hemska som kunde hända och det präglade dem oerhört (oftast på ett mycket negativt sätt). Jag fick mina villfarelser bekräftade när jag förstod att många av dem utvecklade nästintill patologiska drag som exempelvis gick ut på att vara den som lämnar och inte blir lämnad.

Det här jag precis beskrivit är endera av två trauman från barndomen som format mig som person. I både kärleks- och vänskapsrelationer har det gått som en snirklig röd tråd – jag försvinner hellre bort ur någons liv och hör aldrig av mig någonsin igen än att bli just lämnad eller bortvald. Min psykolog har många gånger sagt till mig att det här är mitt sätt att vända på allting och slippa känna mig som en ”förlorare”. Jag liksom förekommer den andre personen och väljer bort i stället för att bli bortvald. Ergo; vinnare. Eller?

Nu kan man såklart resonera om huruvida det här är ett sunt beteende eller inte men faktum kvarstår: Jag klarar inte av att bli lämnad. Jag vill välja själv och fungerar det inte väljer jag bort det. Hur ont det än må göra. Jag är inte ett dugg främmande för att erkänna att jag både en och flera gånger sårat personer när jag betett mig så här. Det är antagligen otroligt svinaktigt och småaktigt att agera på det här sättet men jag säger det igen: Jag klarar inte av att bli lämnad!

Sammanfattningsvis: Att bli lämnad är utan tvekan en utav mina största fasor här i livet. Därför väljer jag själv om och när jag ska avbryta en relation för om jag blir lämnad blir det ännu ett sönderskuret spelkort i den gigantiska högen av misslyckanden. De få jag kallar mina närmaste vänner vet om att det är så här och de vet även om varför. De tycker antagligen att det är fegt och orättvist men de vet också om bakgrunden till varför om jag går under radarn för att slutligen sluta höra av mig helt och hållet.