En flicka och en pojke bland resväskorna försöker lyssna till de vuxna för att få veta vad som ska hända med dem.
Det är stökigt, rörigt, slamrigt och stimmigt. Mycket människor. Precis som det normalt sett ska vara i en vänthall på en järnvägsstation. Men på järnvägsstationen i Przemysl i södra Polen är ingenting normalt.
En volontär sitter på huk och delar ut choklad, tuschpennor och ritpapper till barnen. En flicka i sex-årsåldern och en något äldre pojke tar glatt emot den glädje de enkla sakerna ger.
Intill står en annan volontär med en stor kartong. Hon ger tre frigolitförpackningar med matportioner till en kvinna. En kille på runt åtta år står på tur i den oorganiserade kön. Han ser på volontären, håller upp två fingrar och tar emot två portioner och går ut igen.
En liten pojke, två-tre år, sitter bland några resväskor och en bag. Förmodligen familjens hela bohag, numera.
Han har en ryggsäck med djurmotiv. Intill en syster, eller kanske en okänd flicka familjen träffat i myllret i väntsalen. Eller på tåget. Han tittar långsam blick på några äldre barn och ett par vuxna kvinnor.
Vad han tänker eller vill säga vet jag inte.
"Är vi inte framme snart?"
"Vad gör vi här?"
Eller varför inte; "Var är pappa?"
Blicken orkar inte längre vara otålig i väntan på... Ja, i väntan på vad då?
På torget utanför järnvägsstationen likadant. Barnfamiljer packar om i sitt bohag av väskor och trunkar, en grabb i en sittvagn funderar. En annan ställer sig i en spexig pose för några sekunder. Det är flera reportageteam både i väntsalen och på torget. En mamma springer i fatt en tvååring och får ett par paket pulversoppa att värma till kvällen.
Några lämnar torget med sin packning. Ett nytt tåg rullar in.
I Korczowa precis vid den ukrainska gränsen är det än värre kaotiskt. En byggnad liknande ett Ikea-varuhus med galleria är fylld med tusentals tältsängar, där människor vilar efter dagar i bil – eller till och med till fots – med sina tillhörigheter i väskor, stora plastkassar och ryggsäckar.
Volontärerna försöker så snabbt det går ordna skjuts längre inåt landet där de flyende ukrainarna kanske känner någon. Många åker vart som helst – de vill bara längre bort från hemifrån just nu.
En man går in i den stora byggnaden med en barnstol i varje hand för att hämta nya barn som ska skjutsas.
Ibland blir det svårt att hålla reporterns professionella sköld intakt. Medkänslan kryper igenom och lusten att kroka arm med alla medmänniskor som hjälper krigsflyktingarna växer samtidigt som människans vidrigaste sidor hänger som spöken över hela situationen.
Känslan har trängt sig på förr. Som i Oswiecim, eller Auschwitz, som det heter på tyska. Det var 2005 och ett annat resultat av mänsklig ondska blev detaljerat konkret.
Inga jämförelser i övrigt, men upplevelserna i Przemysl, Lwowska och Korczowa på gränsen till Ukraina berör mer i stunden. Till Auschwitz och förintelsen finns en historisk distans. Ukrainatragedin sker här och nu. Mitt framför ögonen.
Slås av Olof Palmes tv-tal om julbombningarna i Vietnam på 1970-talet: "Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk..." , sa han och radade upp platser där våldet triumferat under 1900-talet, från Guernica till Treblinka och lade till: Hanoi julen 1972.
Nu lägger vi till Ukraina 2022 i raden.
I serveringen på Stena Line Spirit springer, leker och dansar en ukrainsk liten flicka i sprudlande glädje. En öländsk busschaufför busar friskt med henne. Folk runt borden ser på hennes livslust och lyckliga leenden sprids.
Om Putin kunde se henne borde han inse att han aldrig kan vinna.