"När jag var liten fanns det en tomte jag trodde på lite för länge. Vimmerbytomten. Kvällen innan julafton varje år kom han. Han gick aldrig in utan bara förbi husen."
Att få uppleva väntan på jul genom barnens ögon är någonting alldeles speciellt. För dem är julmagin verklig. Tomtar och nissar finns på riktigt. Hur fantastiskt är inte det?
Tack vare nissedörren flyger barnen upp varje morgon och ögonen glittrar av förväntan. Första året med nissedörr hade jag förberett lite paket som dök upp vissa dagar. I min värld trodde jag att det skulle bli favoritdagarna, men oj så fel jag hade. Så fort min dotter såg att det låg ett paket utanför dörren var besvikelsen ett faktum. Det innebar ju att tomtenissen inte hade busat och konstigt nog föredrog hon en sko fylld med okokta makaroner framför en inslagen julklapp.
Enligt mig är det helt fantastiskt att december får handla om julmagi i stället för materiella ting. Jag är dessutom medveten om att magin bara är här för att stanna en kort stund. Om några år kommer den vara borta och när den väl försvunnit kommer den aldrig mer tillbaka. Fram tills dess vill jag ta vara på den så gott jag kan och njuta av mina barns glädje.
När jag var liten fanns det en tomte jag trodde på lite för länge. Vimmerbytomten. Kvällen innan julafton varje år kom han. Han gick aldrig in utan bara förbi husen. Om det stod barn i fönstret och vinkade lämnade han en liten present i brevlådan. Så det gjorde jag och min lillebror varje år. Jag är fem år äldre, så de sista åren trodde han på tomten, men inte jag. Jag minns att jag stod där i soffan och tyckte det var ganska pinsamt att vinka till tomten, som jag förstod var en utklädd främling.
Genom alla år pratade jag med mina kompisar om den här Vimmerbytomten. Konstigt nog verkade de ha missat den. Jag förklarade att han gick runt varje år och att de bara behövde vinka i fönstret. Ändå lyckades de aldrig se honom. "Vilken otur", tänkte jag.
Ett par år senare hade även min lillebror kommit till den tuffa insikten att tomten inte finns. Våra föräldrar uppmanade oss ändå att vinka en sista gång, så det gjorde vi. Lite motvilligare den här gången. Då gjorde tomten någonting han aldrig gjort förut. Han tog fram presenterna, men lade dem inte i brevlådan. I stället gick han fram till dörren och plingade på. Vi var i chock. Så här brukade det inte vara. Vi öppnade. Då kom den riktiga chocken. Tomten tog av sig sitt skägg. Där under var farfar. Snart kikade även farmor fram bakom hans axel.
Det hade aldrig funnits någon Vimmerbytomte. I alla år hade mina farföräldrar, dagen innan julafton, åkt från Ankarsrum till Vimmerby för att hålla den påhittade traditionen vid liv. Kan ni tänka er en finare julklapp?