Som småbarnsförälder blir morgnarna lite mer intensiva än de var förr och krönikören längtar efter varma kaffeklunkar.
Medan jag väntar på att kaffet ska bli färdigt brer jag mina mackor, kokar ett ägg och häller den hemlagade granolan över yoghurten. Sedan slår jag mig ned vid köksbordet och avnjuter den första klunken kaffe som inte bara smakar gott, utan även får hela mig att vakna till.
När frukosten är uppäten och koppen tom städar jag undan och går vidare till garderoben. Efter lite velande faller dagens val på ett par blåjeans och en vit skjorta. Det blir aldrig fel. Ansiktet målas på och håret lockas. Nu är jag redo att starta dagen. Så här ser mina morgnar ut. Eller såg ut. Innan jag skaffade minimänniskor.
Klockan ringer mycket riktigt 06:45, men där slutar likheterna med mina gamla morgnar. ”Mamma! Macka. ÅÅÅGHUURTTT!”, säger den ena glatt. ”Jag vill sova mer”, säger den andra surt. Jag flyger upp ur sängen och brer en macka och häller upp "åghurten" som serveras. ”OST!” får jag till svar. Visst, visst. Jag springer tillbaka ut till köket och fixar en skiva ost. Ena barnet är förhoppningsvis nöjd en stund.
Jag passar på att ladda kaffebryggaren. I alla fall halvvägs, för sedan ropar barnet igen att hon vill ha vatten. Okej, okej. Vatten hälls upp. ”Bubbleer”. Vattnet hälls ut. Nytt vatten med bubblor hälls i. Jag får igång kaffebryggaren, brer en knäckemacka till mig själv och ringlar över en sträng kaviar. Inte det godaste, men helt klart det snabbaste pålägget. Jag ska precis ta den första klunken kaffe när nästa barn kommer ut i köket. ”Jag behöver kissa”. Kaffekoppen och knäckebrödet lämnas orörda på köksbänken. När toabestyren är klara går jag återigen ut i köket för att äta min frukost. Kaffet smakar ljuvligt. Eller den lilla klunken jag hinner få i mig. ”Oj! Billde!”
Jag sliter tag i närmaste hushållsrulle och torkar upp yoghurten från golvet. Den smutsiga pyjamasen åker av. Jag letar fram några nya kläder, men mitt val får ett skakande huvud till svar och jag får springa tillbaka för att hitta någonting annat. ”Jag är hungrig”. Nu är tydligen det andra barnet redo för frukost. Min egen står kvar på köksbänken. Kanske hinner jag få i mig något mer. Kanske inte. Kläderna som ligger närmast till hands åker på kroppen och mössan får dölja morgonkalufsen.
"Sedan slår jag mig ned vid köksbordet och avnjuter den första klunken kaffe som inte bara smakar gott, utan även får hela mig att vakna till." Det var då, det.
Jag älskar mina minimänniskor, men visst hade det varit fint att i alla fall få i sig två klunkar varmt kaffe på morgnarna.