"Vår sociala kalender är oftast full, men vår nyårsafton är tom. Helt plötsligt känns det som om vi inte har några vänner. Som om vi vore Ove och Anette i Solsidan och TROR att folk tycker om oss."
Om man vill förändra något, kanske kostnaden för presenterna i paketleken, krävs först ett möte och en stor diskussion. Ingen förändring sker utan allas. ALLAS. Samtycke. Jag kan ändå tycka att det finns något fint med traditioner. En slags trygghet. Men då krävs det också att traditionerna är bra, eftersom de är så förbaskade svåra att ändra på.
Något mer som är svårt, om inte omöjligt, är att starta en tradition som inkluderar en ny konstellation av människor. Där är jag och min familj nu. Vår sociala kalender är oftast full, men vår nyårsafton är tom. Helt plötsligt känns det som om vi inte har några vänner. Som om vi vore Ove och Anette i Solsidan och TROR att folk tycker om oss.
Det är märkligt att ens sociala självförtroende kan förstöras på grund av en oplanerad dag. Bara för att just den dagen förväntas vara planerad. När vi var yngre präglades nyår av hemmafester, men sedan kom barnen. Vi var först bland våra kompisar att skaffa barn. Medan de fortsatte med sina hemmafester skulle vi nu skapa nya traditioner. Barnanpassade sådana. Det känns nämligen inte helt schysst att pracka på festsugna personer barn. Och heller inte helt schysst att pracka på barn hemmafest.
Med en liten bebis kändes det därför både mysigt och enkelt att fira nyår med våra föräldrar. Men nu när barnen är lite större skulle det kännas fint att starta en tradition som inkluderar andra barnfamiljer. Det är här problemet uppstår. Alla våra nyfunna föräldravänner har redan nyårssällskap eftersom de, till skillnaden från oss, skaffade barn ungefär samtidigt som sina nyårsfirande vänner. Och här står vi nu. Ensamma om att sakna en nyårstradition. Vi kommer alltså fira nyår hemma hos oss själva. Utan gäster. Bara familjen. Och vet ni vad? Även om vi gärna skulle starta en nyårstradition ska det bli väldigt skönt att bara vara vi. Vi ska försöka se till att göra dagen och kvällen fin och minnesvärd trots att den inte innehåller några storslagna planer.
Men även om det här är både vad vi i år vill och behöver känns det lite skamligt att fira nyår själva. Det är på något vis inte riktigt socialt accepterat. På Instagram kommer flödet bestå av skålande sällskap, flotta middagar och uppklädda kroppar. Men jag tror inte att vi är ensamma om att vara ensamma. Man ropar bara inte ut det på samma vis. Nu gör jag dock det. I krönikaformat. Ganska befriande faktiskt.