"Det var inte leken i sig det handlade om. Problemet var att den var ny. Jag hade inte lekt den förut. Jag kunde inte reglerna. Visste inte hur man skulle göra. Tänk om jag inte förstod. Tänk om jag gjorde fel."
En kväll från min barndom har etsat sig fast i mitt minne. Jag vet egentligen inte varför, men jag minns den så väl. Jag var sju år gammal och låg i min säng. Tårarna rann nedför mina små kinder. Egentligen skulle jag sova, men jag kunde inte. Tankarna och grubblandet höll mig vaken.
Jag ropade på mamma som kom in till mitt rum lika snabbt som en brandman på utryckning. Hon såg förtvivlan i mina ögon och frågade varför jag var ledsen. Till slut lyckades jag hulka fram anledningen. Vi skulle leka en ny lek på gympan i skolan dagen därpå. Förmodligen snurrade tankarna hos mamma. Vad kunde det vara för lek som gjorde mig så oroad? Men det var inte leken i sig det handlade om. Problemet var att den var ny. Jag hade inte lekt den förut. Jag kunde inte reglerna. Visste inte hur man skulle göra. Tänk om jag inte förstod. Tänk om jag gjorde fel.
Mamma försökte trösta mig och förklarade att leken var ny för alla. Ingen i klassen visste hur man skulle göra. Men det hjälpte inte. Det handlade inte om att jag ville vara bättre än någon annan. Den enda jag tävlade mot var min egen prestationsångest. Jag ville vara duktig. Det var bara det. Eftersom leken var ny fanns ingen försäkran om att jag skulle vara det.
"Jag pluggade inför varje lektion. Ifall det skulle bli prov."
Tyvärr har den här oron följt mig genom livet. Rädslan för att misslyckas. Ibland tror jag den till och med har hindrat mig från att lyckas. På gymnasiet hade vi en mattelärare med en förkärlek för oförberedda prov. De flesta i min mattegrupp tyckte det här var toppen. Det betydde ju att man inte behövde plugga. För mig var det helt tvärtom. Jag pluggade inför varje lektion. Ifall det skulle bli prov. Pulsen blev hög så fort jag såg läraren komma i korridoren. Min blick for genast till hans händer. Höll han i en bunt med papper?
"Jag kan tänka mig att många föräldrar sätter upp regler kring när barnen måste plugga. Hemma hos mig var det tvärtom."
Jag kan tänka mig att många föräldrar sätter upp regler kring när barnen måste plugga. Hemma hos mig var det tvärtom. Mamma och pappa fick sätta upp regler kring när jag var tvungen att sluta plugga. Knasigt. Jag vet. Min prestationsångest gav mig förvisso bra betyg, men det kostade många tårar och mycket magknip.
"Min prestationsångest gav mig förvisso bra betyg, men det kostade många tårar och mycket magknip. Nu är jag rädd att den här pressen ska ärvas av mina döttrar."
Nu är jag rädd att den här pressen ska ärvas av mina döttrar. Redan nu ser jag tendenser hos min äldsta. En teckning som skrynklas ihop för att den målade bilen inte blev så ”fin” som hon hade tänkt sig. Jag vill att hon ska förstå att hon inte är sina prestationer. Att allt inte behöver vara perfekt. Vi föräldrar lägger stor vikt vid att barnen ska vara snälla mot andra, men det är precis lika viktigt att de också är snälla mot sig själva.
"Redan nu ser jag tendenser hos min äldsta. En teckning som skrynklas ihop för att den målade bilen inte blev så ”fin” som hon hade tänkt sig. Jag vill att hon ska förstå att hon inte är sina prestationer."