Men förra veckan var känslorna tillbaka.

Det var dock inte jag som skulle fylla år. Det var min dotter. Klockan slog tio. Elva. Tolv. Ett. Jag kunde inte somna. Det där pirret som jag inte känt sedan jag själv var en liten flicka fanns plötsligt där. Efter en lång natt blev det äntligen morgon. Jag och min man kraxade fram ”ja må du leva” och glädjen strålade i dotterns ögon, samtidigt som den älskvärda morgonfrillan stod åt alla håll och kanter. 

Efter paketöppningen startade maskineriet. Kalas stod på schemat två dagar i rad så det var bara att sätta igång. Det är fantastiskt att se hemmet fyllas med människor man tycker om. Samtidigt är det en anspänning att vara värd och se till att allt flyter på och att alla har det bra. Jag var i stort sett fastklistrad i köket båda dagarna. 

På lördagen var det tacos på menyn. Skära grönsaker. Steka färs. Duka fram. Duka av. Brygga kaffe. Duka fram igen. Duka av. Säga hejdå. Städa. Sova. Ladda om inför nästa kalas. Tillbaka till köket. Varm smörgåstårta skulle göras.

Kalas, ballonger

Foto: Privat

I november fyller tre av fyra familjemedlemmar år. Tack och lov innebär det att vi kan slå ihop kalasen och fira oss alla tre på en och samma gång. Självklart med det minsta födelsedagsbarnet i fokus. Men någon liten present brukar även lämnas över till oss vuxna. Så även den här gången. Min present fick dock snällt vänta oöppnad i sovrummet, medan jag fortsatte styra med kalaset. När vi väl satt till bords och min kurrande mage skulle mättas av maten jag stått och lagat, i vad som kändes som en evighet, skulle såklart den minsta tjejen matvägra. Så istället för att äta fick jag gå runt och underhålla henne. 

När min man ätit upp tog han hand om det matvägrande lilla vilddjuret och jag kunde äntligen sätta mig. Men vad händer då? Jo, då kommer födelsedagsbarnet och plötsligt ska härma sin lillasyster. Hon matvägrar också, klättrar upp i mitt knä och går tillbaka till bebisfasen. Där någonstans ger jag upp. Ska man inte ens få äta sin egen mat man kämpat med? 

Jag tar med mig henne till rummet för att prata allvar, men min energi är slut. Jag sätter mig bara bredvid. Tyst. Ögonen tåras. Gammelfarmor tar över och frågar dottern om hon ser att mamma är ledsen.
"Ja, mamma fick ju bara ett paket. "