Det är nog inte så konstigt att många skiljer sig efter semestern. Inte minst efter en intensiv semester när allt förväntas vara på topp och man lever tätt inpå varandra, tror krönikören.
Inte minst efter en intensiv semester när allt förväntas vara på topp och man lever tätt inpå varandra. Det är nog inte så konstigt att många skiljer sig efter semestern.
I varje människa finns en längtan och strävan efter att få känna sig sedd, lyssnad på och inte minst älskad. Jag tror att om man har stagnerat i relationen så behöver man nog undersöka varandra på nytt och ta reda på vilka behov som fått stå tillbaka för andra prioriteringar.
När vi träffar någon för första gången förväntar vi oss ofta att kärlek bara ska "hända" och "kännas" men jag tror det är bluff och båg. Visst behöver det finnas någon form av attraktion men den kan också växa sig starkare om man kommunicerar ärligt och autentiskt. Jag läste nyligen boken "Kärlek på allvar" av Sofie Zettergren och Daniella Gordon. De skriver att kärleken är ett verb snarare än ett substantiv, något vi behöver jobba på precis som vi jobbar och engagerar oss i vårt jobb, trädgårdar, bilar eller båtar. Det var klockrent tycker jag.
Inte sällan tror jag att relationer fryser till is när bråk kring exempelvis barnuppfostran eller planering tar över och de genuina mötet allt oftare uteblir. När barnen väl har somnat och det finns tid för reflektion är besvikelsen så stor att man somnar rygg mot rygg och efter ett tag kommer kylan och med den distansen och till sist likgiltigheten.
Likgiltighet är nog en relations största hot och finns det egentligen något som ökar distansen i en relation mer? Jag tror att en skilsmässa eller separation, om man inte är gifta, snart är ett faktum om ingen sväljer sin stolthet och bryter tystnaden. Ibland är en separation oundviklig men jag tror att såren efter en separation läker snabbare om man ändå försökte förstå varandra.
"Likgiltighet är nog en relations största hot och finns det egentligen något som ökar distansen i en relation mer?" frågar sig krönikören.
Så till alla er där ute som står i valet och kvalet, oavsett hur utgången blir, tror jag det är viktigt att bryta tystnaden, i de relationer där den är central. Våga visa er sårbara och om ni är arga – blotta er ilska utan att skuldbelägga, även om ni tycker att felet är den andras. Bygg inte murar för bakom varje mur kommer ni att stänga in så mycket bitterhet och till slut även sorg.
Kanske är det en som känner att den ensam bär relationen, följ då din inre kompass och låt den bli din vägvisare till förändring. När allt känns som jävligast – nu kommer några av er eventuellt att sluta läsa – ge er ut och krama träd i skogen. Ni anar inte hur många träd jag har kramat och hur skönt det kan vara när man bara låter naturen komma in i en och inte tvärtom, där finns tröst att hämta. Nog med flum och back to reality, för er som föredrar en sådan.
Sanna Hogman.
Ibland tror jag en separation eller en skilsmässa kan vara det enda rätta, men inte alltid. Om man kan hitta in i ömsesidigheten igen, för det är till syvende och sist den som gör hela relationen mellan två människor, så kanske det finns hopp.
Relationer kan göra ont för de är en del av livet och om man kan acceptera den smärtan så blir det, föreställer jag mig, lättare att bära den frustration, sorg, och de känslor av övergivenhet som en relation kan innebära.
Det som skrämmer mig mest i en relation är tystnad, när den andra håller sitt inre känsloliv hemligt och jag måste gissa mig fram till ett bemötande som kan gagna relationen. Då brukar jag regrediera och snart tar relationen slut. Att våga visa sig sårbar, att våga älska, ge och ta är den enda väg som kan leda mig in i en varaktig relation.