På sätt och vis är det så, men inte på så sätt att hon blivit sjuk. Men Britta vantrivs i sin ensamhet och då blir hon inte trevlig ens mot sig själv. Den enda hon kan ösa galla över är Signe med Cykeln och ni må tro att allt som händer på andra sidan häcken, bevakas till det yttersta och så förvrängs det i telefonsamtalen med Brittas bekanta.
Idag är det lördag och Britta har både ögon och kikare på skaft. Det verkar bli kalas inne hos Signe. Äntligen har perioden med regn och kyla dragit förbi vilket är turligt, för kalaset blir självfallet ute. Septembersolen skiner vänligt och Signe har dukat till långbord med avstånd och allt. Kulörta lyktor hänger i äppleträdet och glada hattar ligger vid platserna. Brännvinet ligger i en isbytta tillsammans med pilsnern. Britta anar kräftkalas och är så avundsjuk att snålvattnet rinner utefter hänghakorna.
Där kommer de på vägen. Först hela långa raden av kärringar: Hjördis, Gullan, Karin och Svea. Bakefter kommer Konrad med Krumbenet linkande och dragspelet har han med sig. Och så LångKalle och Erik med Framhänget med sina kärringar, förstås. Vilket hie! Britta smyger närmare och hukar vid grinden i skydd av syrenbuskaget för att se och höra och tänker inte på något annat.
”Jaså, Britta, står du här och hänger?” Rösten får Britta att vända på klacken. Där står Sven bort i Busk. I ena handen håller han en stor hink med röda kräftor. ”Är det något du vill att jag ska fråga Signe om, så du får besked på en gång? Då kan du ju vända tillbaka in till dig, utan dröjsmål.” Britta ska just svara när Sven ställer ner hinken och lägger sig på knä. ”Hej på dig, Gustaf, jollrar han och tar upp Signes katt och kliar honom under hakan. Så trevligt att du kommer och möter mig. Kanske vill du smaka på en kräftstjärt senare? Det räcker säkert åt dig med. Jag har räknat med åtta kräftor på oss var. Signe brukar ju ha så mycket annan god mat att bjuda på också.”
”Tvi, fräser Britta, ta bort den där äckliga coronakatten! Han sprider säkert smitta. Ingen klok människa skulle vilja gå in i den där trädgården. Vänta bara Sven. Snart ligger du på lasarettet och därefter inför döden!” Sven tar ett steg mot Britta så hon ryggar tillbaka. ”Jag vet något som smittar ännu mera än coronan, säger han. Det är ett leende. Och det är också så sant, att ett gott skratt förlänger livet. Du borde prova på det någon gång. Men du är säkert immun mot båda.” Så tar han katt och hink och går in genom Signes grind.
Det skrattas och skrålas och sjungs till dragspelsmusik på andra sidan häcken. Britta sitter i köket med tända ljus och hallonsaft, smör och bröd. Och på tallriken ligger två stora kräftor. När Sven vände sig mot katten var hon snabb att stoppa ner dem i sin förklädesficka. ”Ha, tänker hon belåtet. Hoppas det blir Sven och Signe som får varsin kräfta mindre. Den som skrattar sist, skrattar bäst! Det är en evig sanning.”
Njut du av stunden så länge den varar, Britta. Tur att du inte kan se in i framtiden. Då skulle du få se, hur du bryter av en hörntand och ena framtanden när du glupskt försöker knäcka den största av klorna på ena kräftan med dina tänder. Och du som är så rädd för att gå till tandläkaren, inte minst i dessa tider. Och hur ska du förklara vad som hänt? Det kommer inte dröja länge innan ryktet är ute på bygden. Svinhugg går igen. Det är också en evig sanning.