Jag och min man träffades redan under tonåren. Vi var snabbt överens om en sak. Om vi någon gång fick barn i framtiden skulle vi se till att inte få det i november. Både han och jag är nämligen novemberbarn och vi var rörande överens om att det var trist att fylla år i slutet på året. Sju år senare satt vi hos barnmorskan. 

”Då är ni alltså beräknade till den 25 november”. Det var ju fasiken också. Nu har det gått ytterligare sju år och jag kan säga att november är den stressigaste månaden för mig på hela året. Både privat och jobbmässigt. I år resulterade det i ett misstag, men det kommer jag till sedan.

Det är podd, julfotograferingar, konferencierjobb, krönikor och Nisseprat. Ena stunden sitter jag och diskuterar ett allvarligt mordfall i mikrofonen. I nästa stund sitter jag på samma plats, men berättar om ett bus med en liten tomtenisseröst. Knäppt? Ja. Stressigt? Ja. Kul? Absolut. Utöver det ska både släkt- och barnkalas planeras och presenter inhandlas.

När det gäller den biten tog jag på mig huvudansvar. När alla dotterns presenter var inslagna, kalasmaten inhandlad och pyntet upphängt var orken slut. Tanken på att även min man fyllde år hade jag slagit bort. Någon present till honom fanns inte och dagen närmade sig. Även farsdag. Hans födelsedag är såklart inte lika viktig som sjuåringens. Samtidigt är han alltid påhittig när det kommer till presenter till mig.

I år kände jag dock att det borde vara okej för mig att ta en smidig väg ut. Det enda han önskade sig var en parfym. Så det fick bli det helt enkelt. Tid för att åka till en fysisk butik fanns inte så jag gick in på nätet och läste recensioner.

”Jag köper alltid den här till min pojkvän. Den doftar ljuvligt”. Fem stjärnor. Perfekt.

På Pontus födelsedagsmorgon åkte jag och hämtade den hos postombudet, tog ut den från kartongen så det inte syntes att den inte var butiksköpt och slog in den. Han öppnade den och tackade artigt, men jag uppmärksammade att han såg lite tveksam ut. Jag avslöjade inte att jag själv inte doftat på den utan sa att han såklart måste prova den. Parfymen åkte upp från kartongen och sprutades ut i luften. Vår sjuåring stod bredvid och utbrast direkt:

– Det luktar morfar! 

Jag småskrattade åt hennes kommentar. Sedan luktade jag också och stelnade till. Ungen hade ju rätt. Den luktade inte gammal man utan den luktade precis som hennes morfar. Min pappa. Pontus svärfar.  

– Amanda, den här parfymen har ju din pappa alltid haft, sa Pontus. 

Grattis på födelsedagen älskling.