Vi är många som drivs av habegär på hösten. Egentligen börjar det redan på sommaren, när de gula kantarellerna kommer. De som står i enebacken, enligt den gamla barnvisan.
Sedan kommer de stolta fjällskivlingarna och på hösten karl johan, taggsvamp, smörsopp, aspsopp, fårticka, den svarta trumpetsvampen och blomkålssvamp. Och till sist trattkantarellerna. Just nu är det trattkantarellernas tid, nu och under november, ibland in i december månad.
Ett litet avbrott i svampplockningen brukar det få bli under första älgjaktsveckan på hösten men annars är det inte mycket som stoppar mig i min jakt i skogens skafferi.
Under åren på Helgerum hade vi flera fina svampställen. Lite snopet är det kanske att hösten innan vi flyttade därifrån hittade jag ett nytt svampställe med rikligt med svart trumpetsvamp. Hoppas någon annan har glädje av dem numera.
Här i vår nya hembygd har vi hittat nya svampställen, det gjorde vi redan förra året. 2019 var ett riktigt fint svampår och det är inte så att vi precis saknar svamp i vårt skafferi. Svamptorken gick varm många dagar då och mycket är kvar. Ändå blir jag lycklig när jag hittar nya trattkantareller eller en fin karl johan att ta med hem.
Vi med gamla torpar- och bondegener, vi samlar i ladorna. Men att plocka svamp är inget förfäderna gjorde.
För 150–200 år sedan, då gick vanligt folk inte ut i skogen och plockade svamp till människoföda. Svamp kunde möjligen korna äta. Inte ens den som var riktigt hungrig och utan mat tog till svamp för att bli mätt. Så var det i Sverige även om man i många andra länder såg svamp som en kulinarisk ingrediens. Ändå hade visst Kajsa Warg med några recept på svamprätter i sin kokbok 1755.
Carl von Linné kallade den i skogarna flitigt förekommande örsoppen för kosvamp och det lever kvar i vår tid. Men som så många andra seder sipprade det så småningom ner från överklassen att man faktiskt kan äta svamp. Den nye kungen Karl XIV Johan var en av dem som gillade svamp och han fick så småningom ge namn åt stensoppen, som svampen karl johan egentligen heter. En delikatess enligt mig.
Under de sista decennierna på 1800-talet utgavs flera svampböcker i upplysningssyfte, för att få folket att äta svamp. Och visst lyckades det, även om det nog tog ganska lång tid att få människor att känna sann lycka över ett eget kantarellställe.
Stadsborna anammade svampintresset först men på landsbygden dröjde det. Det är först som vuxen jag lärt mig detta, både att uppskatta svamp och att känna igen vilka jag ska plocka.