Det är december och jag besöker min syster:
julkrubban står på bordet.
Föräldrarna, fåret, barnet, stjärnan.
Vi tänder ett ljus i advent.
“Och ljuset lyser i mörkret.
Och mörkret har inte övervunnit det.”
Orden skulle kunna komma
från vilken härlig fredsdikt som helst.
Och visst skulle vi kunna kalla det en fredsdikt
eller en berättelse om kärlek:
Johannesevangeliet.
Vi tänder två ljus.
Tänk, så kan ljuset spridas.
Från den ena till den andra.
Vi kan alla ge kärlek till varandra.
Kanske inte just nu.
Kanske inte idag just du.
Så kan det vara.
Kanske har vi inte ord.
“Och Ordet blev människa
och bodde bland oss.”
Mitt ibland oss,
Jesus föddes som vem som helst.
“Och vi såg hans härlighet.”
Eller så gör vi inte det.
Eller så känner vi den?
Vi tänder tre ljus.
Vi tänder fyra ljus.
Julen närmar sig.
Men Gud känns kanske inte
hur nära som helst just idag ändå.
Du kanske tappade tålamodet
och började skrika på din chef,
eller så var det just idag du fick veta
du har ingen chef längre,
du har inget jobb,
eller du kanske fick avslag
från Försäkringskassan eller Migrationsverket.
Du kanske känner dig trött,
trött av "måsten", trött av ensamhet, trött på att be.
Eller du kanske helt enkelt inte tänkt på Gud. Någonsin.
Och tänk om vi blundar kanske vi inte finns.
Det är januari, februari, maj, augusti
och jag besöker min syster:
julkrubban står kvar på bordet.
Hon har en tradition att inte ta undan den,
att låta Jesus födas hemma hos sig varje dag.
Jag ser på barnet.
Jag föreställer mig hur jag står vid krubban.
Jag står bredvid herden och vi tittar på barnet.
Vi ser en bit av Guds kärlek stråla fram
precis som den strålar i alla barn.
“Låt oss aldrig bli så stora, att vi inte ser de små,
larven som kryper, myran som stretar, ett barn som lär sig gå.
Nej! Bara den som vandrar nära marken kan se dina under Gud.“
Melodier har jag fortfarande ingen aning om,
men barnsången liksom springer fram ändå, som det lilla barnet,
eller som det lilla värmeljuset som tänds i garderoben.