Under 1950-talet gick man i skolan även på lördagarna. När jag själv fullgjorde min grundskoleutbildning, hade jag en skolkamrat som dock slapp att infinna sig på lördagen. Detta väckte en viss avundsjuka hos oss andra – i synnerhet som han dessutom kunde komma tio minuter senare på morgnarna, när vi andra hade morgonbön till tonerna av klassrummets gamla tramporgel.

Denna elev var emellertid en av mina allra bästa klasskamrater och kompis. Han var dessutom en av de bästa idrottskillarna i skolan och var därför mycket uppskattad och populär. Trots att det numera förflutit sextio år sedan vi slutat skolan, har vi alltjämt regelbunden trevlig kontakt med varandra.

Fastän han inte hade någon skyldighet att delta i skolarbetet på lördagarna, kom han ibland i fin kostym, vit skjorta och slips till klassrummet som åhörare och för att delta i vår fina gemenskap.

På den tiden förekom ingen diskussion om vilka huvudbonader eleverna skulle tillåtas ha i skolan. Därför var det inte heller någon som reagerade mot att vår kamrat hade kippa på huvudet när han besökte oss under sabbaten.