Jag ska strax förklara, men först en historielektion!
Mina kära föräldrar tyckte att det efter ett barn och en hund fick räcka. Men längtan efter ännu ett barn växte sig starkare och de valde istället att ånyo gå igenom den långa och utdragna väg som en adoptionsprocess innebar på slutet av 70-talet. Resultatet? Claudio Henrik Andreas Elfwingson!
Min bror är fem år äldre än jag och jag växte upp i skuggan av honom. Han var ett idrottslöfte utan dess like som dessutom var otroligt stark vilket vägde upp hans relativa tystlåtenhet. Vår familj var av det inkluderande slaget där alla skulle komma till tals och där man gjorde saker tillsammans. Detta skulle inte bara stärka sammanhållningen utan också lära oss barn att man inte övergav varandra i stunder av svärta. Detta innebar att de mer eller mindre tvingade min bror att dra med mig på allt möjligt och omöjligt; vare sig det gällde att leka cowboys i skogen eller hundpromenader skulle lillbrorsan med. Basta!
Å andra sidan hade vi en kort period då vi kunde vara rejält bråkiga; vi retades och kivades om det mesta. Stillsamma legobyggarsessioner kunde urarta till regelrätta slagsmål som inte sällan slutade med gråt, tandagnisslan och mången ”han började!” Trots detta älskade vi varandra och lugnade ner oss avsevärt kort därefter. Slut på dagens historielektion.
En arbetsplats kan vara som ett hem och de som jobbar där skulle kunna ses som en sorts familj. Vi har småsyskon som man kan skojbråka med och ett gäng äldre personer som säger till en på skarpen när man gjort något dumt samt ber en vara tyst. (Det ska erkännas att det senare händer tyvärr alltför ofta).
Nu när jag till slut vuxit upp på riktigt (?) har jag inte reflekterat över att jag aldrig haft några småsyskon. Inte förrän nu. Det är nämligen så att jag som aldrig varit en storebror till någon har hittat två kollegor i den yngre ålderskategorin på min arbetsplats som jag betecknar som småsyskon. De bombarderas gång till annan av långsökta skämt, dåliga ordvitsar samt ”några” gliringar här och där. Någon i min omedelbara närhet kallar mig ”störig” när jag återberättar skämt och skoj som jag utsatt de två kollegorna för under arbetsdagen. Men jag vill poängtera jag alltid gör det med kärlek och jag vet att samtliga förstår det.
Det är min stund på jorden; nu är det jag som har chansen att vara storebror och jag tänker åka på det tåget så länge jag bara kan!