Jag, som precis avslutat ett digitalt framträdande där jag kåserat under titeln: ”Gudrid Hansen bjuder på glädje och vårliga krumsprång.” Inte kan väl den personen vara samma som maken menar? Jag såg minsann att en och annan på bildskärmen skrattande hängde med i mina krumsprång. Med en förorättad känsla dukar jag av medan jag slänger en svart bläng åt ett välriktat håll. Nu kommer han allt få vänta på kaffet på maten! Och milanopinnen jag tänkt ta fram från frysen, kan han glömma! 

Jag går ut. Snart påsk. Vårens underbara högtid. Våren, som brukar ge mängder av energi och glädje. Som bjuder på vårfnitter och en känsla av ”smågurgel i magen”. Just nu gurglar det mest av den kryddstarka grytan jag nyss ätit. Och om jag rannsakar mig själv har nog maken rätt. Mitt humör präglas av allt det negativa som sköljer över en: En pandemi som aldrig verkar släppa taget, vaccinelände, högstadieelever som i grupp om sex, sju stycken väller in i butiken helt utan tanke på att de orsakar trängsel. Förbaskade ungar! Och förbaskade radioreporter som träget försöker förklara vad en hövtidsman hade för uppdrag förr i tiden. Det heter ju hövitsman, obildade människa! Och tänk, om reportern kunde sluta upp med att börja vareviga mening med ett ”äääh”! Prata ur skägget i stället! Och Brynäs förlorade i hockeyn igen. 

Ja, så kan det fortgå. Från stort till smått. Inte ens det dyra kökshanddukssetet i återvunnen bomull från Ernst slipper undan. ”Efter sex tvättar borde väl handdukarna ändå kunna torka glasen torra? Odugligt!” 

Jag vet innerst inne var felet ligger. Jag saknar påfyllning av positiv energi. Och jag inser att jag måste skärpa mig och anlägga moteld. Tänka på titeln i mitt framträdande och göra flera mentala vårliga krumsprång, nu när mitt eländiga knä hindrar mig från några skutt. Annars riskerar mungiporna att inta ett kroniskt surläge. Och värre kan det bli. Om detta vet Signe med Cykeln att berätta, då det gäller Britta Besk: ”Kärringen är så bitsk och spänd att hon har bitit ihop käken nattetid så pass, att hörntänderna tryckts upp och snart sticker ut ur näsborrarna!” Hu!

Det verkar som solen börjar spricka fram. Och där i skrevan lyser det blått av blåsippor. Nu minsann, känner jag plötsligt lite äkta smågurgel i magen! Jag tar nog fram milanopinnarna ur frysen, bjuder på kaffe vid solväggen och frestar med ett leende.

Glad Påsk!