Lasse Övling
Jag lever just nu i en oroande situation på grund av sjukdom i min familj. Så livet utmanar mig just nu. Och jag vet att jag kan få med mig något värdefullt om jag bara förmår stanna upp, reflektera och vara försonande med mig själv.
Vi människor är skapade genom evolutionen till att reagera snabbt på hotfulla situationer. Eller det kan räcka med att vi tänker på att något hotfullt kan dyka upp. Hjärnan ger då signal om flykt eller kamp eller så kopplar hjärnan bort känslan. Alla dessa mekanismer är utvecklade som överlevnadsknep inför det hotfulla och inför det som kan bli smärtsamt.
Oron hos mig skulle kunna bli till rädsla som automatiskt drar iväg till ångest. Därför ligger det i hjärnans program att försöka dämpa skrämmande känslor och skingra rädslodrivna tankar på olika sätt. Oron har lättare att få fäste om jag är ensam och inte kan söka tröst. Jag har lyckligtvis många släktingar och vänner som jag kan dela min situation med och som hör av sig. Det är så värdefullt. Utan dem så skulle jag haft mycket svårare att hantera oron. Om jag dessutom skulle burit på obearbetade händelser från min uppväxt, till exempel av att ha blivit lämnad ensam med en rädsla, så skulle jag förmodligen känt ångest idag.
Jag har förstås, liksom de flesta vuxna, traumatiska erfarenheter från min uppväxt. Enligt en artikel i Psychology Today i våras så uppskattar man att 9 av 10 vuxna amerikaner har åtminstone en erfarenhet med sig från barndomen som skulle kunna orsaka trauma. En bestående traumaupplevelse för barn yttrar sig ofta hos den vuxna som självdestruktiva tankar och känslor. Vilka i sig späder på oro.
Jag är tacksam över att ha fått chans att bearbeta mycket av mina sår från uppväxten. Det gör att jag känner trygghet i att jag inte kommer att överge mig själv vad som än händer. Jag vet att jag vågar visa vad jag känner om sorgliga eller skrämmande händelser inträffar. Jag vet att jag vågar sträcka ut en hand och söka tröst. Detta bidrar till att oron inte blir övermäktig.
Att tidigt ha en famn att krypa in i är livsviktigt. En bestående traumaupplevelse för barn yttrar sig ofta hos den vuxna som självdestruktiva tankar och känslor. Vilka i sig späder på oro, skriver krönikören.
När jag var yngre hade jag inte alls den här vissheten om att jag skulle bli mottagen med mitt sårbara innersta. Mina trauman från barndomen handlade just om det. Att vuxna inte förmått ta emot mig när jag var i störst behov av en famn att krypa in i.
Så jag anpassade mig, såsom alla barn gör på olika sätt när barn inte får tillräcklig trygghet. Jag valde, omedvetet förstås, att bli den välanpassade, duktiga pojken som ingen kunde kritisera. Och så blev jag tidigt psykolog, det vill säga jag lärde mig att bry mig om hur andra mådde. På det sättet slapp jag komma i kontakt med hur jag själv hade det innanför mitt skal. Jag visste förstås inte hur jag mådde, barn har inte utvecklat förmågan att förstå sig själv. Det är de vuxnas uppgift att hjälpa barnet med.
Att stanna upp när jag har oro eller stress är svårt, eftersom hjärnan är programmerad till att automatiskt undvika, ”döda” eller distrahera bort det som väcker rädslan. Jag noterar att jag när jag är ensam och orostankar kommer så häller jag inte upp ett glas whiskey. Jag ger mig inte iväg till gymmet och ”tränar skiten ur mig”. Jag kastar mig inte in i ett jobbprojekt.
Jag märker dock några andra beteenden för att distrahera oron. Jag zappar på tv:n, ser slumpfilm, googlar på nätet, fikar oftare. Inga allvarliga beroendebeteenden som skadar.
Och med det konstaterandet blir jag nöjd och tackar livet som ger utmaningar så att jag kan förstå mer av den jag är. Vilket gör det lättare att försonas med mig själv och våga vara närvarande i det som sker.