För en stund sedan fick jag ett sms från en granne: “Imorgon ska det bli soligt och 18 grader varmt. Vi tar vara på solstrålarna och fikar på uteplatsen kl 1430. Välkommen!”. Det är härligt med sådana grannar.
Ni som brukar läsa mina krönikor vet att vi flyttade till Västerås förra sommaren. Här bor vi i en bostadsrättsförening med 27 lägenheter, så den är inte så stor. I ganska många av lägenheterna bor äldre personer, de flesta är ensamma kvinnor. Änkor. “Nu har ni kommit till änkehuset” var bland det första vi fick höra av en granne efter inflyttningen. Sagt med glimten i ögat även om jag efter hand förstått att det stämmer ganska bra.
En anledning till detta är att huset byggdes som vårdhem i slutet av 1960-talet och blev en bostadsrättsförening med vanliga lägenheter först 2006. Vårdhemmet bekostades genom insamlade medel under Lennart Hylands kampanj “Röda fjädern”. Säkert är det flera av er som minns det.
Delvis har handikappanpassningen i huset behållits, lägenheterna har generösa ytor i alla rum med gott om plats även för en rullstol och för vårdpersonal. Det har bidragit till att äldre sökt sig till dessa lägenheter efter att ha sålt villan.
Det här kände vi inte till när vi köpte lägenheten förra året. För oss var det bara en fin lägenhet i ett trevligt område.
Detta är fjärde bostadsrättsföreningen jag bor i under min tid på jorden. Men aldrig tidigare har gemensamma fikastunder för alla i huset organiserats regelbundet. Att fika ihop bidrar till känslan av hemtrevnad och gemenskap.
Vi har en ganska stor föreningslokal i bottenvåningen och turligt nog med stor uteplats. När coronan kom ställdes de vanliga fikastunderna in men sedan vårvärmen kommit började vi träffas utomhus i stället. Var och en tar med sig egen kaffekorg och vi sprider ut oss på coronaavstånd, så klart. Snart blir det för kallt för sådana här stunder men då kommer nog filtarna fram, skulle jag tro.
Det är en lyx att få ha det så här där man bor.
Så imorgon fikar jag med Elsy, Elvi, Yvonne, Inger, Siv och Gun-Britt. Kanske kommer Börje också, vår egen hundraåring. Och Georg. Alla i huset är inte änkor.
Vi kommer att prata om våra barnbarn, problemen med kabel-tv, gammalt hantverk och lite Västeråshistoria. Det gör vi ofta. De flesta är västmanlänningar och flera kommer från familjer som sökte sig till Västerås och Asea i början av 1900-talet.
Fikastunderna är inte bara trevliga utan jag får också lära mig mer om min nya hemstad.