Jag var tvungen att gå tillbaka i bildarkivet till förra sommaren för att hitta en bild på mig med barnen. Varför då? Har kameran legat på hyllan och dammat? Nej, tvärtom. Den är alltid med och ofta framme. Det finns omättat med bilder från det senaste året. Men inte på mig. Det är nämligen jag som har tagit alla bilder och är man bakom kameran syns man inte framför. 

Jag har alltid älskat att fotografera, så det är väldigt naturligt för mig att se ögonblick som är värda att fånga. Nu pratar jag inte om att placera barnen på en sten, be dem att le och sedan knäppa en bild som är vacker i teorin, men ganska onaturlig och krystad i verkligheten. Nej, jag menar tillfällen där till exempel barnens pappa springer runt och kittlar dem. Ögonblick direkt från verkligheten blir enligt min mening de absolut finaste bilderna. Antalet bilder som finns på barnen lekandes med sin pappa är oräkneliga. Antalet bilder som finns på barnen lekandes med mig är noll. Zero. Null. Nada.

Leker inte jag med mina barn kan man ju undra då? Jo. Precis lika mycket som min man. Om inte ännu mer. Men det dokumenteras inte. Jag fastnar bara på sitta-på-stenen-och-låtsas-le-bilder. Det är så ofta jag tänker att ”det här skulle bli en fin bild”. Nu borde någon ta ett foto. Men så fort man ber någon ta upp kameran har det naturliga gått förlorat. Om jag ska instruera någon om hur och när bilden ska tas förvandlas liksom verkligheten till en regisserad situation som inte alls var planen från början.

Med tanke på inledningen kanske det här kan tolkas som att jag är ute efter bilder till min Instagram. Bilder i stil med dem som influencers publicerar, där de sitter med sin kaffekopp och skrattar mot något i periferin och bara ”råkar” hamna på bild av sin anställda fotograf som sitter mitt emot. Men det är inte Instagram det handlar om för mig. Jag tänker längre än så. Jag tänker på framtiden när mina barn kommer ta fram fotoböckerna, usb-stickan eller vad som nu kommer vara framtidens fotoalbum. Då kommer de se sin pappa busa och leka med dem för fullt. Han kommer synas i alla sammanhang. Vara med i lekparken, nöjesparken och på badplatsen. På de få bilder jag kommer närvara kommer jag stirra rakt in i kameran i någon onaturlig pose. Det speglar inte alls den lekfulla och spralliga mamman jag hoppas och tror att jag är.

Jag misstänker att det här är ett väldigt vanligt fenomen i heterorelationer. Att ansvaret att bevara alla händelser, familjesemestrar och ögonblick i bildformat hamnar på mamman. Hon står alltid bakom kameran, vilket får den konsekvensen att hon nästintill aldrig fastnar framför. Det i sin tur leder till den sorgliga insikten att barnen i framtiden kanske kommer bläddra igenom bilder från barndomen och undra om mamma ens var där.