Jag var tvungen att gÄ tillbaka i bildarkivet till förra sommaren för att hitta en bild pÄ mig med barnen. Varför dÄ? Har kameran legat pÄ hyllan och dammat? Nej, tvÀrtom. Den Àr alltid med och ofta framme. Det finns omÀttat med bilder frÄn det senaste Äret. Men inte pÄ mig. Det Àr nÀmligen jag som har tagit alla bilder och Àr man bakom kameran syns man inte framför.
Jag har alltid Ă€lskat att fotografera, sĂ„ det Ă€r vĂ€ldigt naturligt för mig att se ögonblick som Ă€r vĂ€rda att fĂ„nga. Nu pratar jag inte om att placera barnen pĂ„ en sten, be dem att le och sedan knĂ€ppa en bild som Ă€r vacker i teorin, men ganska onaturlig och krystad i verkligheten. Nej, jag menar tillfĂ€llen dĂ€r till exempel barnens pappa springer runt och kittlar dem. Ăgonblick direkt frĂ„n verkligheten blir enligt min mening de absolut finaste bilderna. Antalet bilder som finns pĂ„ barnen lekandes med sin pappa Ă€r orĂ€kneliga. Antalet bilder som finns pĂ„ barnen lekandes med mig Ă€r noll. Zero. Null. Nada.
Leker inte jag med mina barn kan man ju undra dĂ„? Jo. Precis lika mycket som min man. Om inte Ă€nnu mer. Men det dokumenteras inte. Jag fastnar bara pĂ„ sitta-pĂ„-stenen-och-lĂ„tsas-le-bilder. Det Ă€r sĂ„ ofta jag tĂ€nker att âdet hĂ€r skulle bli en fin bildâ. Nu borde nĂ„gon ta ett foto. Men sĂ„ fort man ber nĂ„gon ta upp kameran har det naturliga gĂ„tt förlorat. Om jag ska instruera nĂ„gon om hur och nĂ€r bilden ska tas förvandlas liksom verkligheten till en regisserad situation som inte alls var planen frĂ„n början.
Med tanke pĂ„ inledningen kanske det hĂ€r kan tolkas som att jag Ă€r ute efter bilder till min Instagram. Bilder i stil med dem som influencers publicerar, dĂ€r de sitter med sin kaffekopp och skrattar mot nĂ„got i periferin och bara ârĂ„karâ hamna pĂ„ bild av sin anstĂ€llda fotograf som sitter mitt emot. Men det Ă€r inte Instagram det handlar om för mig. Jag tĂ€nker lĂ€ngre Ă€n sĂ„. Jag tĂ€nker pĂ„ framtiden nĂ€r mina barn kommer ta fram fotoböckerna, usb-stickan eller vad som nu kommer vara framtidens fotoalbum. DĂ„ kommer de se sin pappa busa och leka med dem för fullt. Han kommer synas i alla sammanhang. Vara med i lekparken, nöjesparken och pĂ„ badplatsen. PĂ„ de fĂ„ bilder jag kommer nĂ€rvara kommer jag stirra rakt in i kameran i nĂ„gon onaturlig pose. Det speglar inte alls den lekfulla och spralliga mamman jag hoppas och tror att jag Ă€r.
Jag misstÀnker att det hÀr Àr ett vÀldigt vanligt fenomen i heterorelationer. Att ansvaret att bevara alla hÀndelser, familjesemestrar och ögonblick i bildformat hamnar pÄ mamman. Hon stÄr alltid bakom kameran, vilket fÄr den konsekvensen att hon nÀstintill aldrig fastnar framför. Det i sin tur leder till den sorgliga insikten att barnen i framtiden kanske kommer blÀddra igenom bilder frÄn barndomen och undra om mamma ens var dÀr.