Pandemin som lättat har gjort det möjligt att träffas igen i grupp och lägereldstraditionen är tillbaka, menar krönikören.
Alltmer psykologisk forskning visar att våra hjärnor är utvecklade för att vi ska fungera och samarbeta i grupp. Vi är mycket mer psykologiskt sammanlänkade med flocken än vad vi rationella människor förmår se.
Jag påminns nu varje vecka i mitt jobb om gruppens betydelse. Pandemin som lättat har gjort det möjligt att träffas igen i grupp. Utbildningar som legat på is eller som skett via nätet blir åter möjliga att bedrivas live. Vi kan som förr sitta i ring och dela erfarenheter, beröras av varandras berättelser, få känna och reflektera tillsammans. Lägereldstraditionen är tillbaks.
Vi är gruppvarelser och vi påverkas av gruppnormer, gruppidentitet och inlärda gruppbeteenden på ett djupt existentiellt plan. Vi kan inte överleva som mänsklighet utan grupptillhörighet. Klanen, släkten, arbetsgruppen, kompisgänget, klubblaget, granngemenskapen, sociala nätverket… Jag ingår i olika VI hur mycket jag än tror mig om att vara individuellt unik och fristående. Vilket jag förstås också är men grunden för vår existens är grupptillhörigheten.
Och gruppens gemensamma liv styrs av emotioner mer än kognitioner. Det är biologiska mekanismer som vi delar med andra däggdjur. Att inte få/kunna tillhöra den grupp jag identifierar mig med reagerar vi på som ett hot. Och reaktionerna i oss blir naturlig rädsla, ilska, sorg. Att vi sen lär oss tidigt att inte få känna, långt mindre uttrycka, våra naturliga känslor bidrar till att vi inte är medvetna om hur grupper påverkar oss. Vi registrerar automatiskt hela tiden andras rörelser, kroppsgester, röster, minspel. Vi anpassar oss eller utagerar på det vi upplever hotfullt fast vi oftast inte vet nånting om sanningen bakom. Vi reagerar från våra inpräglade föreställningar.
Jag träffade en grupp konsulter och chefer häromveckan på en utbildning där de utvecklar sina arbetsroller utifrån den personlighet de har med sig i livet. Tilliten i gruppen ökade efter hand så att flera kunde berätta och uttrycka känslor om sig själva som vanligtvis är höljda i skam och rädsla. När en grupp samskapar en sådan tillit blir det en suverän plats för personligt lärande.
Liksom andra däggdjur är människan ett flockdjur, även om vi ofta agerar som om vi vore individualister. Men vi behöver en grupptillhörighet för att överleva, menar krönikören.
Jag har under mitt arbetsliv arbetat med tusentals personer i kurssammanhang och det som genomgående är mest uppskattat är om deltagarna får erfara trygghet i gruppen. En fördjupad trygghet som uppkommer när alla gradvis vågar bli mer öppna med sig själva, sina sårbara känslor, tankar och värderingar. En ökad öppenhet skapar ökad närvaro och empati. En växande tillit inspirerar till att bli mer nyfiken på sig själv och på andra. Forskare beskriver spiralen av ökad tillit och öppenhet som grund för gruppens kollektiva intelligens och kreativitet. En rädd grupp blir förstås mindre kollektivt intelligent, mindre kreativ och kan bli rentav destruktiv.
Vi läser om gängkriminaliteten. Justerad straffskala och sociala insatser hörs ofta i debatten. Nödvändigt förstås, men jag hör inte mycket om hur man kan göra insatser i de gängkriminella gruppernas dynamik. I Malmö pågår projektet ”Sluta skjut” som har en metod som sägs utgå från att möta den interna gruppkulturen i gängen både med gruppmöten och genom individuell konfrontation.
Ju räddare vi är desto mer gör vi för att få tillhöra gänget. Jag jobbar med ledningsgrupper och forskargrupper som ibland lyckas komma till en nivå av tillit där de vågar prata om rädslan att inte bli accepterad och respekterad i sitt sammanhang.
Lasse Övling.
Behovet av gruppdynamisk kunskap är stort. Tänk om ungdomar skulle ges möjlighet att få utforska sig själva i en trygg grupp. Tänk om arbetsmiljöarbete skulle innefatta också personlig utveckling i arbetsgruppen. Tänk om personer från olika kulturer skulle inkluderas i gruppsammanhang för att dela mänskliga känslor och erfarenheter.
Jag vet att det finns många sammanhang där detta sker, men tänk om det skulle göras mycket mer...