Krönikören och hans fru har blivit med valp och vardagen med samojeden Linnea har gett nya infallsvinklar även på kontakter människor emellan.
Det handlar inte bara om gullighet eller att de till slut (förhoppningsvis) gör som man säger. För mig handlar det mest om glädjen i att kommunicera med ett annat djur och etablera en vänskap.
Kommunicera med en katt? Javisst, så länge du serverar maten. Sedan är det ajöken – om inte katten själv kräver ensidigt gosande förstås, med klorna i dina armar eller ben.
Kommunicera med en papegoja? Jovars, om man tycker det är roligt att bli härmad.
Kommunicera med en akvariefisk? Ja, då är du nog ganska speciell.
Kommunicera med en hund då? Jo, det är i allra högsta grad möjligt, och bygger på ett ömsesidigt förtroende. Valpen behöver trygghet för att kunna utvecklas och människan tillhandahåller den. Människan är onekligen hundens bäste vän. Och vi utvecklas själva genom att integrera hunden i vardagen – ett slags blandning av fasta rutiner och charmerande ögonblick av oförutsägbart kaos.
Man växer helt enkelt in i varandra, precis som med en god mänsklig vän eller partner.
Låt oss heller inte glömma det sociala nätverket av helt främmande människor som plötsligt står där och berättar om sina hundar. Är vår kärlek till hunden egentligen en ursäkt för vårt behov av att umgås med andra, fast utan något djupare ansvar?
På bara några dagar efter hemkomsten från kenneln hade Linnea träffat en femtonårig (!) svensk-dansk gårdshund, en fluffig pudel, och några terriers. På det hela taget har hon varit valpigt avvaktande. Men själv har jag entusiastiskt pratat med deras hussar och mattar om väder, vind, valpvård, valår, värmebölja och så lite pandemi såklart, emedan våra respektive hundar längtat till nya dofter bortom nästa hörn.
Fluffiga valpen Linnea uppfyller inte bara behovet av gullighet. Hon ska bli en fungerande del av familjen.
Med andra ord får man en tydlig identitet, som man delar med många andra slags individer man förmodligen aldrig annars skulle prata med. Medmänniska, förvisso, men framförallt hundmänniska på en lagom och kravlös nivå.
Den franske abboten Bernard av Clairvaux yttrade redan på 1100-talet, “Den som älskar mig, älskar också min hund”. Det må väl vara hänt och sant. Men det omvända känns inte lika säkert. För visst är det väl enklare att omedelbart älska en hund än dess tillhörande människa? Därav, förmodar jag, det utpräglat kortsiktiga kallpratet hundägare emellan. Det räcker så väl att prata hund en stund innan man rycks vidare av sin otåliga vovve.