"Vi söker förmodligen både nöjesattraktioner och andra våghalsiga experiment just därför att det ger kickar av liv. Påtagligt liv genom skräcken för död i samma stund", skriver krönikören.
Att få sväva, rulla, falla blir som barnets upplevelse av att hänge sig till det okontrollerbara – med tilliten att inget farligt händer. Upplevelsen ger en kick av att leva intensivt, samtidigt som rädslan exploderar. Vi söker förmodligen både nöjesattraktioner och andra våghalsiga experiment just därför att det ger kickar av liv. Påtagligt liv genom skräcken för död i samma stund.
Jag tror det är bra att träna på att släppa kontroll. Den form av kontroll som handlar om "jag tror och hoppas att allt ska förbli som det är". Eller att "jag alltid kommer att kunna styra över vem jag blir i stunden". Eller att "jag kan hålla fast livet självt". Det är klart att vi behöver ha kontroll i situationer när det verkligen är nödvändigt. Men de flesta av oss är, enligt min erfarenhet, så rädda för att släppa invanda föreställningar om livet, världen och oss själva, då detta kan väcka okontrollerbar sorg, skam, ovisshet.
Just nu lever jag med min nära familj med påtaglig ovisshet om liv och död. En akut svår sjukdom för en av våra kära vänder livet ut och in i ett huj. Så svävar vi alla i okontrollerbar tyngdlöshet och ovisshet inför framtiden. Och med intensiv känsla av livets värdefullhet... och oberäknelighet.
Problem och skav som vardagsvis kan skymma sikten blir som bortblåsta. Plötsligt ger dödens realitet en direkt möjlighet att få känna de mest meningsfulla, glädjefulla och tröstande känslor av delaktighet och kärleksomsorg mellan familj, vänner och hemsjukvårdspersonal.
Det är märkligt. Måste vi människor behöva påminnas om döden för att känna livets storhet? Jag tror det är så. Och jag tror att mycket av våra beteenden som blir destruktiva för oss själva, för andra och för naturen är uttryck för att vi står alltför långt ifrån den känslomässiga kontakten med smärta och död. Vi undviker, missbrukar, kompenserar, konsumerar, förljuger verkligheten för vi är alltför rädda att möta livets realiteter. Alltså att vi kan mista det vi älskar vilken stund som helst. Allt kan ryckas undan i nästa nu. Saker kan bli oreparerbara. Och realiteten är att vi aldrig kommer att få helt kontroll över livet hur försiktiga eller kontrollerande vi än är. Eller hur mycket vi forskar om allt. Eller hur mycket makt och pengar vi skaffar oss.
Jag har under de senaste veckorna fått erfarenheten av att med familj och vänner kunna tala fullkomligt uppriktigt om liv och död, om rädsla och sorg, om kärlek och glädje. Och barnbarnen har ställt frågor och deltagit i omsorgen. Och vi har kontakt med sjukvårdspersonal som är fantastiska i sin personliga närvaro och omsorgsgivande. Och jag har sett hur alla vill bidra och ta ansvar för det gemensamma i ett slags självorganiserande system.
Och jag tänker på vad som behövs för att vårt samhälle i stort skulle uppmuntra modet att släppa försöken att hålla fast det som inte går att hålla fast, att påminnas om livets realiteter, om döden. När fler och fler vågar lägga bort prestigefyllda kunskapsmasker och befrias till nyfikenhet och uppriktiga frågor om livets meningsfullhet.
Lasse Övling.
Vi står nu alla inför realiteter om liv och död vad gäller klimatet och naturen. Många bär sorg och oro inför vad som sker. Jag tror inte vi ska hålla fast vid diffusa hopp om lösningar, utan själva, tillsammans, skapa meningsfullhet genom ökad kunskap. Våga släppa prestige och bli uppriktigt ärliga och utforskande inför förändringen som sker. Klimatkrisen kommer kanske bli det som förändrar vårt rädslokonstruerade samhälle, där vi tror att vi kan skydda oss från allt smärtsamt.
Jag får till mig ett citat från Václav Havel, tjeckisk politiker och författare, som väl beskriver att släppa kontroll. ”Hopp är inte optimism. Det är inte övertygelse om att något kommer att gå bra, det är en visshet om att något kan ges en mening – utan hänsyn till hur det kommer att gå.”