Nu, ett år senare, upplever jag istället att jag behöver medicin för att rena mitt hjärnkontor. Mina strategier har inte längre hjälpt mot den inre stress av ständigt nya impulser, känslor och tankar som navigerar in och ut som rastlösa kryssningsfartyg. Jag valde således att påbörja medicineringen igen, att våga höja dosen och att ge det lite tid. Det är nämligen ett ganska krävande arbete att hitta rätt dos och är det något människor med adhd ofta har problem med så är det rutiner. Jag bestämde mig för att påbörja arbetet och förde dagbok över när medicinen gick ur och följde min läkares råd om vad jag gör då. Med ens blev livet lite enklare igen. 

Nyligen satt jag i min hänggunga i uthuset och tittade ut på den soldränkta trädgården. Jag såg snön sakta smälta och lämna efter sig små fina droppar som föll ner i den fuktiga jorden, jag kunde höra fågelsång. Detta kunde jag uppleva tidigare också men alltid ackompanjerad av en herrans massa tankar och känslor som ständigt löpte amok inombords. Nu har min inre orkester av verbalt virrvarr tystnat. Är det så här lugnt i huvudet på vanligt folk, tänkte jag? 

Medicinen ger mig också impulskontroll. Vilken gåva, något människor tar för givet. Att sakna självkontroll kan utsätta en för stora risker och att man lätt hamnar i luven på folk. Medicinen gör att jag hinner tänka innan jag handlar eftersom jag under den tid som medicineringen är aktiv i min kropp bara tänker en sak i taget. Alla känslor som annars är så förstärkta har också lugnat ner sig rejält och jag tar inte saker så allvarligt. Allt, precis allt är lugnare och cirka en timma efter att jag tagit tabletten på morgonen är det som om någon hänger en omhuldande varm filt om mig och jag vaggas in i livets alla utmaningar med betydligt bättre förutsättningar. 

Jag vet att medicinering inte är för alla men jag är oerhört tacksam över vad den gör med mitt huvud och mitt inre, en dag är förhoppningen att mina strategier såsom meditation och träning faktiskt ska kunna åstadkomma det medicinen idag gör för mig.