Vi, 

vi är de som känner oss befriade 

när event ställs in

och kalendern äntligen blir luftig.

Vi, 

vi, är de som inte längre träffar någon,

några av oss hör också tystnaden från telefonen

skrika genom universum.

Vi är alla lika.

Människor.

Vi är alla olika.

Förutsättningarna.

Vi njuter av att jobba hemma. 

Vi har inget jobb och nu har vi heller inga andra aktiviteter.

Vi har gjort upp en plan för att jobba hemma

men chefen bestämmer att våra arbetsuppgifter 

inte passar för hemarbete,

så vi tvingas sjukanmäla oss. 

Vi går på gymnasiet:

Vi kan inte längre koncentrera oss.

Vi bryter en långvarig frånvaro 

och kan äntligen prestera.   

Vi är 76 år gamla och stannar hemma, 

så vi är i karantän. 

Vi är 89 år gamla och stannar hemma, 

där vi bor med barn och barnbarn

som går till jobbet, skolan, förskolan, affären. 

Vi får beskedet: varsel.

Vi får beskedet: permittering. 

Vi är människor. 

Människor är vi. 

Så lika,

ändå drabbas vi så olika. 

Men drabbas, det har vi gemensamt. 

Även om skillnaden i tiden det rör kan bli större 

än skillnaden mellan ett granbarr och en hel barrskog. 

Vi hjälper varandra: 

handlar mat till våra grannar,

ställer om vårt företag

och börjar tillverka skyddsutrustning. 

Vi har ändrat vårt resande:

utsläppen har minskat snabbt.

“Kära medborgare,

ni kan visst ställa om” säger Moder Jord.

Granskogen kommer tacka oss.