”En vind drar genom hallonsnåren i mammas trädgård. Den dröjer i björkarna. Leker vid bryggan där ån virvlar fram, som alltid. Det doftar solvarm höst. Minnen. En stol står i hörnet vid förstutrappan. Någon brukar sitta där. Med kepsen på huvudet. Käppen vid sidan. Någon som alltid väntat. Som blivit glad. Någon som alltid funnits. Men inte längre. Men en vind drar genom hallonsnåren. Det doftar höst. Den där stolen ser så ensam ut. Nästan lika ensam som jag. Jag plockar det sista hallonet. Sparar doften genom vintern. Det är höst.”
En text ur min bok ”Snöflingan, En Tröstebok” får inleda min krönika. Vid den här tiden, när naturen förbereder sig för att gå till vila, kommer de närmare: Minnena av de kära vi inte längre har hos oss. De värmer, såsom skimrande lågor i höstmörkret. Nu är det fjorton år sedan min mamma gick bort. Sorgen är borta men värmen finns där. I förra veckan hade hon sin födelsedag. Jag tände ett ljus och drack ett glas vin, utan några mörka sorgetankar, för att fira att hon levt och givit liv.
Jag har så svårt att förstå, de här rädslorna för medmänniskor som drabbas av sorg. Sorg hör ju livet till och kommer hända oss alla! I min bok skriver jag att ”sorg skrämmer och skrämmer bort”. Hur lätt är det inte att skygga och undvika mötet. Men då är man bara en ”liten lort”, som Astrid Lindgren skriver. Det krävs inte mera av oss än vad det gjorde innan. En bibehållen vänskap, en ärlig närvaro.
En förlust förändrar en människa. Går på djupet. Betydelsen av att ha kvar en vän blir ännu viktigare. Med att undvika skapar vi ensamhet, inte bara för en medmänniska, utan också i förlängningen för oss själva. Det finns så mycket vi kan undvara, men den nära vänskapen bär oss genom livet och genom sorgen.
Och hur kan det vara fel att låta leendet och skrattet få skölja bort tårarna? Inte! Prata minnen, skratta och gråt så mycket du bara kan! Kärleken ger rätt till alla känslor. Sorgen kan inte mätas utanpå, som förr. Jag minns när min pappa gick bort. Jag var precis fyllda tretton år. Det var juli, solsken, värme. Men när jag gick i samhället med mamma dröjde jag på stegen. Framför mig gick ”Sorgen” personifierad. Svart kappa, svarta strumpor. Precis som det skulle vara. Själv tvingades jag bära en mörkblå kappa. Jag hatade den, hatade etiketten av sorg. Hade velat huka för alla blickar som följde oss. Inte var det tal om något skratt där inte.
I minnena vänder livet åter. Ibland också i en fågel eller en vind. Som i ”Förbi” ur min bok ”Genom glaset”:
”Så en dag, är allt förbi. Någon tar din favoritkudde i fåtöljen, slätar lite tankspritt ut vecken efter din rygg och letar efter spår att fästa sorgen vid. Fönstret putsas och avtrycken av din hand när du öppnat det för att mata vinterfåglarna är snart borta, liksom doften i vardagströjan som hängde över köksstolen och avtrycket från läpparna mot vattenglaset när du släckte törsten, inför Resan.
Men ögats glädje inför våren. Sorgens bävan inför avskedet. Saknaden som tyngde. Minnet av din längtan. Timmarna och dagarna av väntan. Såren som du fick. Ljuset i din blick. Allt detta, som var du försvann med dig, i ögonblicket då du gick. Jag stod vid fönstret. Hoppades du kom förbi. Ett tecken på att du var fri. Men blott en fjäril satt på blecket. Blott en fågel flög mot trädet. Lycklig var den fågeln. Lätt och fri var fjärilen. Jag sökte spår och fick din hälsning. I en fjäril. I en fågel. Fanns du, när du kom förbi.”