Lasse Övling.
Jag fick ett helt oväntat möte över en öl med en för mig okänd och härlig mamma med två mindre barn. De hade via släkt-i-släkten fått kontakt med mig för att övernatta i vår sommarstuga på Öland. Vi kom att prata om barn och föräldraskap. Det blev ett roligt öppet samtal om föräldraglädje och oro och frustration över barnen under deras uppväxt.
Jag märkte tidigt under samtalet en vag aning av fenomenet när jag började tänka på vad hon tänkte om mig. Det är ju verkligen en varningssignal för en slags narcissistisk självupptagenhet. Narcissisten blir självupptagen för att han i grunden är livrädd för att inte duga. Jag tänkte tyst på om hon visste att jag är psykolog och haft radioprogram. Jag tänkte på vad hon tyckte om mig överhuvudtaget. Tonårstankar alltså. Jag tänkte på om hon tyckte att jag vara tillräckligt intressant ... och klok.
Efteråt förstod jag att min inprogrammerade hjärna hade varnat för hotet att inte bli betraktad som klok (för min ålder) och därför börjat, nästan omärkligt, kompensera för osäkerheten genom att aktivera mitt besserwisserjag. Jag blev övertrevlig och gav henne mina uppmuntrande tankar och kloka synpunkter på föräldraskap. Jag kopplade till psykologiska teorier och antydde också att jag är psykolog. Och jag lyssnade med mindre och mindre närvaro på hennes erfarenheter.
Jag är ändå ganska säker på att det blev ett trevligt samtal för henne. Hon uppskattade nog pratstunden, vilket jag också gjorde. Och jag kunde efteråt småle åt mig själv, en konst jag lärt mig med åren, och snällt bekräftande tänka: ”Ja du Lasse, du försöker fortfarande imponera på yngre kvinnor. Men betänk på vilket annorlunda sätt ändå mot när du var ung!”
De flesta känner förmodligen igen sig i upplevelsen att försöka imponera på andra på olika sätt. Vi gör det ju framför allt under tonåren och som ung vuxen men många håller på med det i stort sett i allt de gör. Mönstret beror förstås till stor del på vår bakgrund. Ju mer tryggade och självklart älskade utan omöjliga krav vi blivit under vår uppväxt desto mer vågar vi vara oss själva. Våga uttrycka spontana känslor, våga ställa frågor, framföra egna åsikter om saker, våga gå egna vägar i livet.
Min uppväxt var till stora delar otrygg och jag ”valde” ett sätt att hantera relationer där jag försökte göra mig oantastbar. Jag byggde mig en rustning för att inte riskera att bli sviken på nytt och hamna i smärta, sorg och ensamhet. Mitt livs stora förälskelse och så småningom kärlek gav mig det som jag inte jag trodde mig ha. Hennes öppna glada sätt fick mig att ibland våga släppa min rustning. Men det tog tid och mycket mod. Men i min strategi att klara mig ensam utvecklade jag också en drivkraft: Jag ska visa för alla att jag kan, jag ska vara klok och svår att avslöja.
Jag är idag stolt över den lille killen som utvecklade den här strategin. Samtidigt har det varit en fallgrop. För att betraktas som klok har jag också utvecklat en stark inre kritiker som hindrat mig från att bete mig på sätt som ökat risken att bli avslöjad. Avslöjad med känslan av hjälplöshet, förvirring, osäkerhet, skam.
Så har mitt inre liv varit, men mindre och mindre ju mer jag utvecklat medvetenhet om vem jag också kan vara. Jag har brottats med att omformulera gamla känslor och bilder så att de inte fångar mig. Jag har alltmer kunna känna mig fri när jag inte betraktat mig själv utifrån fantasin om den andres blick på mig.
Men häromkvällen, i liten skepnad, dök den upp igen – den gamla välkända strategin.